En anställd inom industrin skapar två jobb utanför industrin, industrin står för 22 procent av svensk BNP, den enskilt största bidragsgivaren till svensk tillväxt.

Svensk industri är alltså inte alls på väg att försvinna, som Fredrik Reinfeldt i ett ögonblick av sammanblandad statistik trodde sig se 2013.

Veckans rapport från industrins ekonomiska råd, IER, visar tvärtom att industrin spelar mycket stor roll för svensk ekonomi och arbetsmarknad. Och ingenting talar för att det kommer att ändras.

Men lönebildningen måste säkras och här finns en oroande internationell trend. I takt med ökad digitalisering blir kollektivavtalen mer inriktade på minimiavtal, alltså att bara avtal om lägstalöner eller liknande sluts centralt. Och resten får skötas i lokala förhandlingar.

Det här är en utveckling som går stick i stäv med LO:s tes om ”lika lön för lika arbete”. Denna tes har varit effektiv för att skapa solidarisk lönesättning.

Det har också varit ett sätt att öka företagens konkurrenskraft. De företag som inte kunnat hänga med i produktivitetsutvecklingen har helt enkelt tillåtits gå omkull.

”Ändå är det sannolikt att lönesättningen i den globala digitala ekonomin i hög och ökande grad måste bero på lokala överenskommelser” skriver IER i rapporten och pekar på att olika företag i samma bransch kan påverkas av olika chocker och behöva olika överenskommelser.

IER:s rapport förespråkar inte någon förändring av dagens lönesystem. Industrin bör fortfarande gå före och sluta normerande avtal.

Men bland de möjliga framtidsscenarier som målas upp tar lokala förhandlingar en stor plats.

Men åtminstone för LO-anslutna är det en tveksam väg. Ett utrymme för lokala variationer förekommer ständigt genom löneglidningen, men det centrala avtalet får inte tonas ned.

Nationellt måste det behålla sin styrka. Internationellt behöver centrala avtal förstärkas.

Industriavtalet har tjänat arbetare bra. Det har givit en genomsnittlig reallöneökning på 60 procent sedan tillkomsten 1997.

Under åren dessförinnan, från slutet av 1970-talet till mitten av 1990-talet, var reallöneökningen i stort sett obefintlig.

Naturligtvis finns utmaningar, som att hitta effektiva sätt att förändra relativlöner utan att systemet riskerar att fallera.

Man kan också diskutera om fler branscher ska involveras för att sluta industrins normerande avtal.

Men alltför stort fokus på lokala förhandlingar riskerar att slå tillbaka i lägre produktivitet för företagen och nedpressade löner för LO-anslutna.