Arbetsförmedlingens senaste rapport borde ha fått hela Sverige att jubla.

Arbetslösheten för inrikes födda är nere på 3,9 procent, den lägsta siffran sedan före finanskrisen 2008 och fullt jämförbar med den extremlåga arbetslöshet vi hade efter kriget, då arbetslösheten beräknades annorlunda.

Men trots att vi har snudd på full sysselsättning för inrikes födda innehåller rapporten en dyster baksida.

Det är att hela 22,0 procent av de utrikes födda går arbetslösa. Denna siffra måste naturligtvis ned.

Alla som kan jobba ska också kunna erbjudas ett jobb. Men det gäller att utgå från rätt fakta när vi jagar arbetstillfällen.

I striden om hur vi skapar jobb till alla intar Sverige nämligen en särställning i den internationella statistiken, men knappast en negativ sådan.

Studera tabellerna här nere. De är hämtade från Eurostats databas.

Den ena grafen verkar nästan hysteriskt pessimistisk. Den visar arbetslösheten bland utrikes födda. Sverige ligger på en föga smickrande tredje plats, enligt Eurostat på 21,0 procents arbetslöshet. Bara Grekland och Spanien ligger högre än Sverige.

Arbetslöshet bland utrikes födda 2016, 20–64 år

Den andra grafen ger dock en annorlunda bild.

Den visar andelen sysselsatta bland utrikes födda. Alltså hur stor andel av de utrikes födda i arbetsför ålder mellan 20 och 64 år som verkligen har ett jobb.

Och där hamnar Sverige betydligt högre, inte i toppen, men långt ifrån någon udda slutplats. Sverige ligger här på 13:e plats, just efter Tyskland, med 68,4 procent av gruppen utrikes födda i arbete.

Före Danmark, före Nederländerna, före Finland, Belgien, Frankrike och före medelhavsländerna Italien, Spanien och Grekland med flera.

Sysselsättningsgrad bland utrikes födda 2016, 20–64 år

Alla dessa länder har alltså större andel än Sverige när det gäller utrikes födda utan jobb.

Men samtidigt påstår de alltså att arbetslösheten trots det är lägre för denna grupp än i Sverige.

Hur går det ihop?

Förklaringen är att en stor andel av de utrikes födda i andra EU-länder över huvud taget inte står till arbetsmarknadens förfogande.

Det är i sin tur en följd av att vi i Sverige förväntar oss att alla som är i arbetsför ålder också ska arbeta.

I länder med en lägre andel av de inrikes födda i arbete och där kvinnor inte arbetar i samma utsträckning är det inte heller lika självklart att hela den arbetsföra andelen av de utrikes födda ska arbeta.

För försörjningsbalansen i en ekonomi är detta dock av yttersta vikt. Alla som inte har ett jobb måste ändå försörjas även om de göms undan i statistiken.

I Sverige har de i arbetsför ålder efter etableringsuppdraget slussats ut på arbetsmarknaden. Och nu förväntas de både få och ta ett jobb.

Och hur ska vi då göra, när vi till skillnad från i andra länder ser till att alla som kan ta ett jobb också står och bankar på dörren för att få ett jobb?

Visst kan vi som Alliansen peka på siffran 22,0 procent arbetslösa och ivrigt propagera för större klasskillnader genom att kräva sänkta löner, fler enkla jobb och ökade bidrag till företagsägarna.

Eller också kan vi se till att skapa jobb.

Vi har nu drygt 100 000 lediga jobb som väntar på arbetskraft.

Den självklara första linjen i jobbskapande bör därför rimligtvis vara att utbilda de arbetssökande så att de kan ta dessa jobb.

För dem som står längre från arbetsmarknaden måste det till speciella stödåtgärder från staten, eller om parterna kan komma överens om nya vägar.

Alla typer av stöd och utbildning måste dock utgå från individens behov och inte från allianspolitikers eller riskkapitalisters behov.

Men framför allt måste vi komma bort från den felaktiga bilden av att Sverige sticker ut negativt.

Att alla arbetsföra individer oavsett härkomst kliver fram på jakt efter jobb är naturligtvis framtidens ekonomi.

Inte att stora enskilda grupper över huvud taget aldrig söker jobb och aldrig syns i statistiken.

Paradoxen med hög arbetslöshet och hög sysselsättningsgrad är alltså något vi måste se förbi om vi ska skapa arbete till alla.