Den här veckan samlas Facken inom industrin för att under två dagar diskutera industriavtalets framtid.

Det är en viktig fråga, för framtiden för industriavtalet är oviss, och till det hot som länge uppmärksammats – att låglöneyrken som ofta domineras av kvinnor har svårt att någonsin komma i kapp – läggs nu en alltmer osäker arbetsmarknad.

Industriavtalet, denna centrala överenskommelse inom svensk lönebildning, infördes för tjugo år sedan och innebär att lönepåslagen inom industrin ska vara vägledande för hela den övriga svenska arbetsmarknaden.

Lite tillspetsat kan sägas att om industrin sluter ett avtal som ger 2,6 procents löneökning ska alla andra fack också sluta avtal som ger 2,6 procents löneökning. På så sätt hålls löneutveckling och inflation tuktad, jobben säkras och exportföretagen behåller sin konkurrenskraft.

Beskrivningen låter kanske väl tuktat, men industriavtalet infördes efter en tid med hög inflation, höga och spretande lönepåslag och osäkra och många gånger sjunkande reallöner.

Den ganska hårda normeringen blev ett sätt att bryta utvecklingen. Och det lyckades över förväntan. Efter att det normerande industriavtalet infördes har de svenska arbetarnas reallöner ökat i 19 av de 20 år som gått, tack vare industriavtalet.

Men det har inte kunnat hindra att tjänstemännen har smitit undan från systemet genom att många tjänstemannaförbund vägrat att redovisa sina medlemmars löneökningar öppet.

Och systemet innebär också att relativlönerna har svårt att ändras mellan arbetargrupper. Eller mer brutalt uttryckt: en gång på efterkälken, alltid på efterkälken, vilket främst har handlat om kvinnodominerade sektorer.

Att avtalsrörelsen förra året för första gången utöver industriavtalet lyckades ge ett extra lönepåslag för landets undersköterskor var en framgång, och kanske kommer historien i efterskott att konstatera att det var just det påslaget som gjorde att systemet med ett normerande industriavtal kunde fungera ytterligare några år.

Men vad händer därefter? Och är det verkligen bara kvinnolönefrågan som slutligen kommer att ställa industriavtalet på sin spets?

Tjänstemannafackens ovilja att redovisa annat än sifferlösa avtal sticker i ögonen, men vi ska inte heller underskatta hoten från politiska beslut.

Nya osäkra anställningsformer, sms-anställningar, upphandlingar där borgerliga kommuner struntar i kollektivavtalen och sluter avtal med låglönebolag och de borgerligas fullkomligt häpnadsväckande nya förslag att gå in med lagar som ska sänka lönen i vissa sektorer och för vissa arbetargrupper. Allt detta påverkar naturligtvis också parternas möjligheter att skapa en stabil lönebildning.

Och tyvärr verkar inte heller den socialdemokratiska regeringen helt klar över att de borde lämna lönebildningen åt parterna.

Så har vi till exempel sett extra pengar till utvalda yrkesgrupper och i veckan kom förslaget om att företag i vissa fall ska kunna erbjuda skattesubventionerade personaloptioner i stället för rimlig lön, vilket uppenbart är en eftergift till Miljöpartiet.

När denna ordning prövades förra gången, före finanskrisen 2007 – 2008, kunde dåvarande LO-tidningen konstatera att de som tjänade på systemet främst var manliga tjänstemän. De som låg i botten var – återigen – LO:s kvinnor.

Om industriavtalet ska överleva måste oundvikligen frågan om relativlöneförändringar lösas så att felavlönade, främst kvinnodominerade, sektorer kan komma i kapp.

Men vi får samtidigt akta oss för att underskatta hotet från en politisk verklighet som blir mer och mer öppen för att klampa in på lönebildningens område där de inte hör hemma.