Landet hade drygt fyra miljoner invånare, och 70 procent av befolkningen livnärde sig fortfarande på jordbruk, ofta under eländiga förhållanden. Självhushåll var normen — och när skörden slog fel stod krisen för dörren.

– Det var på det viset i det gamla agrarsamhället. Människorna kunde räkna med två—tre nödår per årtionde, säger Åke Sandström, professor i historia vid Uppsala universitet.

År 1867 följdes en kall vinter av en fruktansvärt kall vår. Vid midsommar låg snön kvar på många håll i Norrland, och många insjöar var istäckta, liksom en stor del av Östersjön.

I Stockholm var medeltemperaturen i maj 3,3 grader — sju grader kallare än normalt. I Norrbottens kustland låg temperaturen i maj kring nollstrecket.

Sommaren blev våt och kort, och odlingssäsongen kom igång mycket sent. Den tog dessutom tvärt slut i början av september då svår frost drabbade stora delar av Norrland. Detta var den så kallade ”Halshuggarnatten” då stora delar av skörden förstördes.

Missväxten drabbade även övriga landet, men det var uppe i norr som läget var som värst. Snart började folk hungra på allvar.

Även åren därpå, 1868—1869, blev svåra. Bristen på utsäde var stor och sommaren 1868 var torr.

Hur många som svalt ihjäl under dessa år är oklart. Uppskattningarna pendlar mellan 2 000 och 10 000 döda, så gott som samtliga i Norrland.

– Den högre siffran låter inte trolig. Sannolikt dog kanske ett par tusen personer. Men det är många nog. Det måste ha varit väldigt traumatiska händelser. Svält är något av det värsta en människa kan råka ut för, säger Åke Sandström.

Missväxt rådde även i andra delar norra Europa de här åren, och vårt östra grannland Finland drabbades enormt hårt. Enligt uppskattningar dog 150 000 finländare av svält, vilket motsvarade 8,6 procent av landets befolkning på den tiden.

Hungersnöden uppmärksammades stort i tidningarna i Sverige, och även utomlands blev den omskriven. Insamlingar till de nödlidande i det fattiga Norden tog fart i Storbritannien. Brittiska båtar med säd anlände till Sverige för att lindra hungern.

– Fast den kom inte fram till Norrland. Stambanan norrut var ännu inte byggd, och isen satte stopp för båttransporter. Den engelska maten magasinerades i stället i Stockholm, säger Åke Sandström.

– När stambanan väl var färdigbyggd upphörde i princip de stora problemen med missväxt och matbrist. Då gick det att få fram nödhjälp snabbt till landsändar där skörden slagit fel.

Det innebar att missväxtåren 1867—1869 blev den sista riktiga svältepisoden i Sveriges historia. Hungersnöd hade drabbat landet regelbundet under århundraden, men detta tog slut när järnvägen byggdes färdigt och nya, effektivare jordbruksmetoder infördes i slutet av 1800-talet.

Intressant nog fick svälten ofta samhälleliga konsekvenser. Efter den svåra svälten i början 1770-talet då 100 000 svenskar dog, fick potatisen sitt genombrott i landet.

– Potatis ger otroligt god avkastning i jämförelse med andra grödor. Den kunde lindra svält, säger Sandström.

Även svälten 1867—1869 fick stora konsekvenser. Det var efter den som utvandringen till USA tog fart på allvar från Sverige. Cirka 60 000 svenskar lämnade landet enbart under dessa tre år och från 1868 till 1920-talet utvandrade cirka 1,5 miljoner svenskar till Amerika.

Missväxt och svält

Svält uppstår när kroppen inte tillförs näringsämnen under en längre period. En vuxen person med normala fettdepåer kan klara sig utan föda i uppemot tio veckor. Därefter är depåerna slut och svälten blir livshotande.

I Sverige var svält, på grund av missväxt, vanligt förr i tiden. Under 1690-talet drabbades landet hårt och tiotusentals människor dog av svält. Under det stora nordiska kriget blev det återigen missväxt och svält 1708-1709.

En av de värsta episoderna inträffade på 1770-talet då 100 000 svenskar dog som en följd av missväxt. Även 1783-1784 drabbades landet av hungersnöd.

Under 1800-talet inträffade nödåren med stor regelbundenhet en till två gånger per årtionde.

Källa: NE m.fl.