Finanspolitiska rådet släppte på måndagen sin utvärdering av regeringens ekonomiska politik. Kritiken är slående och i stora drag missriktad. Regeringen följer inte överskottsmålet, sysselsättningsmätningarna är för optimistiska och fler jobb med låga krav på kompetens måste stimuleras fram. Men rådet har uppenbarligen tunnelseende och missar de relevanta frågorna.
Finanspolitiska rådet har tagit sin roll som djävulens advokat på stort allvar. Allt som regeringen för fram som framgångar sågas. Det offentliga sparandet når inte upp till överskottsmålet (som ska utgöra en procents överskott i statens finanser över en konjunkturcykel). Sysselsättningen är för optimistiskt uppskattad och regeringens mål om EU:s lägsta arbetslöshet år 2020 är alltför fluffigt.
Kritiken kompletteras med förslag om fler jobb med låga kvalifikationer, omreglerad bostadsmarknad med större inslag av marknadshyror samt att kvitta lägre ränteavdrag mot högre fastighetsavgift. Man kan lugnt säga att det inte är några höga odds på något av förslagen. Rådet har tidigare drivit en liknande linje mot regeringar av olika färger utan att få gehör.
Regeringens arbetslöshetsmål är trubbigt. Även hanteringen av utmaningen att sysselsätta personer som saknar kompetens på arbetsmarknaden kan ifrågasättas. Men kritiken från rådet är lustig i att staten å ena sidan inte får satsa mer utan att spara först och samtidigt ska stimulera fram jobb med lägre krav i privat och offentlig sektor.
Det rimliga är annars att se till att sysselsätta så många som möjligt i de svaga grupperna i god tid innan nästa lågkonjunktur för att undvika långtidsarbetslöshet. En sådant hårt arbete borde motivera ett mindre överskott eller till och med tillfälliga underskott.
Vill man kraftigt försvaga de offentliga finanserna under lång tid framöver är en stor grupp arbetslösa det bästa receptet. Då kan även det nya balansmålet hälsa hem.
Man undrar över Finanspolitiska rådets prioriteringar när Konjunkturinstitutets prognos visar att statsskulden är på väg ner under 40 procent. Trots att regeringen beskylls för glädjekalkyler är det ganska lätt att konstatera att det finns utrymme för långsiktiga investeringar.
Antar vi att konjunkturen börjar mattas av om ett par år borde sådana investeringar börja förberedas för att sättas igång redan nu.
Allt som allt är Finanspolitiska rådets kritik av regeringens politik väntad men oväntat missriktad. Det finns obalanser som regeringen kunde göra mer åt. I stället inriktar sig rådet framför allt på att överskottsmålet måste nås – trots att det snart inte ens existerar.
Hur regeringen tänker ordna med sysselsättning även för svaga grupper innan nästa lågkonjunktur och vilka långsiktiga investeringar man tänker göra är betydligt mer angelägna frågor.
