En tidig morgon står jag framför spegeln, fullt medveten om att vi befinner oss i kristider. Ingenting är som det brukar, ingenting kommer att återgå till det normala. Långt bort härifrån har minareterna i Aleppo tystnat. För första gången på 1 600 år har fredagsböner uteblivit.

På höjder och slätter och landsbygder och kullar där det förr stod armeniska kyrkor ligger nu ruiner och lemlästade, krossade kroppar. All denna ödeläggelse, förstörelsen. Varför?

Varje dag grävs civila dödsoffer fram. Jag ser dem passera som siffor och notiser på tv. Små söta barn med dockor och flätor och leksaksbilar. Med berättelser och erfarenheter långt värre än mina.

Slitna mellan teorier om kapitalism och normer, mark och inflytande. Någon talar om mänskliga rättigheter, andra påpekar västvärldens tystad. Inför allt detta ställer jag mig frågan: Vad hjälper orden oss?

Jag har vänner från hela världen. Äkta Krigare med ryggrad och heder och samveten. Riktiga kämpar för mänskliga rättigheter och demokratiska frågor. Ibland pratar vi om historiska platser, om revolutionsromantik och folklig kamp. Drömmar och motstånd.

Ibland kan jag relatera till erfarenheterna. Ibland kan jag se mig själv i dem. Oftast inte. Jag har ingen aning om vad de varit med om.

Förvisso har jag sörjt slakten på ett eget folk, men blodet som forsat är inte mitt blod. Såren är inte mina. Har jag verkligen rätten att riva upp sår och smärtor, gotta mig i mänskligt lidande för att fylla ett behov av insiktsfullhet?

Har jag verkligen rätten att göra anspråk på sorger, smärtor, lidanden, erfarenheter som inte är mina egna? Försöka hitta paralleller och kopplingar till ett förtryck som jag aldrig upplevt?

Jag är inte så säker på det. Så jag undrar: Vad hjälper orden oss? Vad hjälper det att se oss själva i varandra? Varför måste vi finna likheter när vi i stället kan se olikheter och upphöja dem lika högt som allt det andra?

När jag var ute och gick i Norrland häromdagen insåg jag att jag är i strid med mig själv. Jag står inför ett vägskäl: antingen fortsätta på den inslagna vägen, eller ändra kurs. Tvivel gör en gott, har jag fått höra. För egen del har jag alltid beundrat dem som söker de långa vägarna, de komplicerade lösningarna.

Livet är svårt och invecklat och kräver ibland pragmatiska lösningar. Att söka allas lika värde provocerar. Att kräva rättvisa kommer att mötas av orättfärdigheter.

Att påpeka en sanning möts många gånger också av en lögn. Ett förminskande eller ett ogiltigförklarande.

Vi förväntas debattera. Förklara, tala utifrån gemensamma referensramar. Hitta gemensamma mål. Vi ska tala med mjuk och sansad röst så att ingens känslor såras. Till detta ställer jag återigen frågan: Vad hjälper orden oss?