Jag har börjat se livet med nya ögon. Nyfiket lägger jag numera märke till glasskärvor på marken, cigarettfimpar i gräset, godispapper vid trappuppgångar och tomma ölburkar vid träbänkar och trottoarer. Jag studerar alger i vattnet med en helt ny blick, närmar mig ris och snår och svamp och fallen frukt. Också träd och stenar och buskar framstår som mer levande nu. Mördarsniglar och mossor och solrosor får en helt annan mening. Ibland ser jag harar och kaniner, katter och igelkottar. En ekorre på en gren.

Jag har upptäckt en behaglig, lugnande lukt i bark, asfalt och sten. Jag har börjat iaktta detaljer i omgivningen, i naturen. Små, oviktiga förändringar. Börjat hamna i fler spontana samtal med främlingar, totalt okända människor.

Jag hinner stanna till, lägga märke till generande hårväxt, finnar eller munsår i ansiktet. Mörka, djupa eller flyktiga ögon. Utstrålning, karisma, energier.

Jag lyssnar på alla slags möjliga ljud. Från torget, tåget, centrum. Av byggnadsarbetare, borrmaskiner, tunga cementplattor och plötslig tystnad när den uppstår.

Vi har fixat hund och ingenting är sig likt. Och det är sant som de säger, att livet förändras då. Jag har börjat fundera på hur mycket av våra dagar som annars bara rinner ut i sanden, i måsten, möten, långa arbetstimmar och kaotisk stress. Förskjutna middagar och inställda familjeträffar och öl med polare och korthuggna lunchpauser.

Dagar försjunkna i mobiltelefoner, studier eller arbeten, deprimerade av inga studier eller arbeten alls. Vad har vi blivit? Brickor i en kapitalistisk, materiell värld som suger ut våra liv, all vår tid, all vår livsglädje?

Vem har valmöjligheten att avnjuta en lugn promenad, en påkostad måltid, en gott bad på någon annans bekostnad? Jag har valmöjligheten att tillgodogöra mig livets goda.

Och så tänker jag plötsligt på hur främmande naturen är för vår föräldrageneration. Att skogen så ofta förknippades med mörker och ondska och främmande varelser – att våra föräldrar redan som små barn fick berättat för sig att hemska saker utspelade sig i skogarnas värld. Det kanske är därför som jag upptäcker allt nu, som för första gången. För att vi inte har den vanan, den relationen, till djur och natur.

Och så tänker jag på just de människorna. Alla de grannar och vänner och släktingar man har haft som aldrig haft vare sig lusten, orken, kraften eller kapitalet att unna sig något av det goda. Njuta, känna, uppleva. Alla de som inte längre gör någon skillnad på en lördag eller en onsdag. De bortglömda, isolerade. Ensamma.

Själv tillhör jag den priviligierade sorten. Jag tillhör dem som har råd och tid att vandra omkring i en av världens vackraste förorter, i en av världens renaste städer, i ett av världens absolut rikaste länder.

Det är en ynnest att ha tiden att reflektera, känna sig som en fri människa. Moralisera, lägga ner tid på ingenting, att skriva eller att inte skriva, tapetsera nytt eller att inte tapetsera. Och dra in andetag av den friskaste luft i lungorna.