Att se vad man har, och vara tacksam
De första sju åren av mitt liv bodde vi med dass på gården. En röd träbyggnad med ett bås och en tunna för vart och ett hushåll. Spjälor på dörren som man kunde titta ut genom när man satt där.
Då och då kom det gubbar och hämtade tunnorna, de skruvade fast ett lock och bar iväg dem till en lastbil. Det luktade.
Det där var inget vidare för en liten grabb och minnet av dasset har satt sig djupt. Regelbundet har jag fortfarande mardrömmar där jag irrar omkring i mörka avträden med fekalier och urin på golvet.
Introduktionen av vattenklosetten står därför för mig som ett av mänsklighetens största framsteg som jag alltjämt är mycket tacksam för.
Lika hänförd och tacksam som Strindberg som stötte på denna glänsande uppfinning i Hamburg 1883. Skålen, rapporterade han i ett brev, var så fin att man efter uträttat ärende kunde ha ätit äkta sköldpaddssoppa ur den.
Det är roligt när det blir bättre.
Men med stigande ålder har jag också märkt att den där mossiga tanken om att låta sig nöjas blivit allt starkare, att se vad man har och att kunna känna tacksamhet för det.
Som att uppskatta vattentoaletter.
På 70-talet hade jag kompisar i Göteborg som menade att förhållandena i Sverige var så fasansfulla att den enda lösningen hette kalasjnikov och proletariatets diktatur – samtidigt som vi då bodde i världens rikaste, mest jämlika land med de bästa förutsättningarna någonsin för att leva goda liv.
Att se vad man har.
Här kommer tre korta rapporter från tre spanare som lite bättre förklarar vad jag menar:
I sina memoarer skriver Barack Obama om när han kom till sin pappas hemland Kenya. Då gick det upp för honom att kenyanerna inte visste om att de var fattiga förrän västerlänningarna kom dit och talade om det för dem. Fram tills dess hade livet varit rätt ok.
På 70-talet reser Sverker Sörlin, i dag idéhistoriker och professor i miljöhistoria, till Guinea-Bissau – och får där märkligt nog en klarare bild av Sverige. Han berättade om resan i radions Obs för några år sedan, hur han arbetar på fälten, sover i en enkel hydda, går upp med solen och lägger sig med den.
På kvällen spelar han fotboll med barnen på en hård grusplan, en grusplan som han tycker liknar den i Ormsjö i Västerbotten. I eldskenet stöter kvinnorna hirs och majs i sina mortlar medan barnen leker med cykelfälgar.
Sedan dess, berättar han, har han burit med sig en förvåning över barnen och människorna i byn:
Att ingen gnällde.
Han inser att gnället är rikedomens ljud.
”Den olåt som uppstår ur vad Tage Erlander kallade de stigande förväntningarnas missnöje. Först lär sig föräldrarna att gnälla, sedan barnen.”
Hårda ord. Och hans slutsats:
”I en väldig historisk rörelse måste vi nu försöka vrida denna girighet tillbaka för att få vår värld på rätt köl igen.”
För några år sedan skildrade författare Kristian Petri i Dagens Nyheter sin fars dödskamp på sjukhuset. Petri vakar över den cancersjuke pappan som minns tillbaka på sitt liv, hur han och hustrun Birgit brukade påta i trädgården på lantstället.
De blev hungriga och Birgit gick och fixade räkmackor som serverades med kall öl.
”Inte kunde jag veta att det var paradiset”, säger den döende pappan till sonen.
