Emil Boss

Kan han ens stava till publikfrieri, tänker jag efter att ha läst hans debuterande diktsamling.

De första fem sidorna är fyllda med utdrag från hans lönespecifikation.

Tätt satta siffror och bokstäver.

Den 24 oktober 2002 tjänade Emil Boss 739 kronor. Dagen efter var hans lön 686 kronor och så där fortsätter det sida efter sida.

Men efter ett tag blir de monotona uppräkningarna av datum, lön och arbetstid en bild över en molande vardag.

Hur timmarna tickar iväg där han sitter i kassan eller plockar med varorna på Systembolaget.

– Jag tänkte att det är en redogörelse över den tid som gått och vad den är värd i pengar, säger Emil Boss.

Han har växt upp i Stockholm och jobbar på Systembolaget sedan nio år. Och för snart fyra år sedan var han med om att starta en syndikalistisk fackklubb.

I dag ler han åt minnet.

Det började med en smäll.

– Vi var väldigt gröna, säger Emil Boss.

– Vi varslade om strejk under julruschen. Systembolaget blev nog förvånat över det lilla glappet mellan vår förhandlingsframställan och vårt varsel.

På arbetsplatsen fanns ett missnöje med hur bolaget hanterade arbetstiderna. Många var, precis som Emil, anställda på 20 procent men jobbade i praktiken 30 till 35 timmar i veckan. Facket ville ha längre arbetstid i kontrakten men Systembolaget ville inte förhandla med klubben.

Strejkvarslet blev ett sätt att slå sig fram till förhandlingsbordet.

– Vi upplevde att de inte tog oss på allvar. Vi ville göra en markering. Det var nog bra, varslet ledde också till att det blev en bra sammanhållning i klubben.

I dag tror han att det inte skulle behövas något strejkvarsel i motsvarande situation.

– Nu känner vi och företaget varandra så väl att vi nog skulle kunna lösa en sådan fråga, säger han.

En schablonbild av facklig kamp är den om den bullrande fackföreningsaktivisten. En arg man eller kvinna som håller i en megafon eller högljutt argumenterar.

Emil Boss ger ett motsatt intryck. Under ett seminarium som Afrika­grupperna anordnade för några veckor sedan var han en av de få som var tvungen att använda mikrofon för att rösten skulle nå ut.

Han talade lågmält. Berättade eftertänksamt om den kampanj – Rättvis vinhandel 2011 – som syndikalisterna deltar i. Då fanns det varken någon bullrigt eller argt i hans röst.

Dessutom beskriver han sig själv som konflikträdd. Det kan därför tyckas konstigt att han på kort tid varit med om två heta konflikter.

Den ena var striden kring Lagena, dotterbolaget till Systembolaget, som hyrde in arbetare från ett bemanningsföretag då det utbröt en vild strejk.

Den andra var konflikten kring Berns som syndikalisterna hävdar har rensat ut fackligt aktiva från arbetsplatsen.

Enligt Emil Boss behöver det inte finnas någon motsättning mellan att vara konflikträdd och att samtidigt hamna i konflikter.

– Jag tror inte det, säger han. Jag undviker helst konflikter men jag tycker också att det är viktigt med en levande arbetarrörelse. Om arbetsmiljön är kass så måste man göra något.

Han är kritisk till dagens arbete inom LO och TCO. Innan de bildade sin klubb på Systembolaget vid Gullmarsplan i Stockholm var kontakten med facket i det närmaste obefintlig.

– På min butik var facket några damer i pärlhalsband på en affisch. Ingen hade träffat dem. Folk betalde in sin avgift som till ett försäkringsbolag.

Unionen, som organiserar Systembolagsanställda, tycker han håller en alltför låg facklig profil.

– Jag ska inte raljera över fackliga kolleger och det finns säkert många ute på andra butiker som gör ett jättebra jobb, men Unionen signalerar inte att det finns en intressemotsättning mellan ägande och arbete. Under avtalsrörelsen var slagorden jobbcoachning, cv-granskning och rabatter på resor till Tallinn.

I hela arbetslivet växer, enligt honom, skillnaden mellan retorik och praktik.

Samtidigt som arbetsgivare gärna talar om personlig utveckling och karriärplanering organiseras arbetet på ett sätt som gör de anställda mer utbytbara. Jobbet regleras allt mer av manualer och fasta rutiner.

– Om jag blev uppsagd skulle en nyanställd kunna ersätta mig väldigt snabbt trots att jag har nio års erfarenhet av mitt jobb, säger han.

Han tycker att facket skulle satsa mer på att berätta att det går att förändra den egna arbetsplatsen.

– Det är inte svårt. Du behöver inte vara en arbetsrättsjurist för att veta var skon klämmer på ditt jobb.