Klassklyftorna skär igenom Stockholm

Omvandlingen av nästan 40 000 hyresrätter till bostadsrätter och en hårdare arbetsmarknad har gjort Stockholm till en delad stad.

Innerstaden befolkas av den övre medel­klassen. Där bor välbetalda tjänstemän som jobbar dagtid. De kan gå till banken och låna några miljoner till en bostadsrätt.

Arbetarklassen jobbar skift och bor i förorter långt från stadskärnan – som Rinkeby, Tensta och Skärholmen. Här bor städare, undersköterskor, servitriser, sjuka och arbetslösa.

De håller i gång viktiga samhällsfunktioner 24 timmar om dygnet, sju dagar i veckan – äldreomsorg, hemtjänst, kollektivtrafik, detaljhandel och restauranger.

Numera håller mycket i Stockholm öppet dygnet runt, med ett viktigt undantag: barnsomsorgen. Daghemmen är öppna på dagtid. Ibland måste LO-kvinnor tacka nej till fasta jobb därför att de inte kan pussla ihop arbetstider och barntillsyn.

Stockholm delas av kön, klass och etniskt ursprung. Det visar Johan Rydstedt som har skrivit rapporten Det andra Stockholm, om LO-gruppernas arbets- och levnadsvillkor, för Arbetarrörelsens tankesmedja.

Högst upp återfinns tjänstemän inom finans-, IT- och företagstjänster, 40 procent av alla som arbetar i Stockholm. Gruppen växer.

Längst ner återfinns LO-kvinnor med invandrarbakgrund. De tjänar sämst, har de sämsta arbetstiderna och många av dem får bara tillfälliga jobb. De åker ut först i dåliga tider.

350 000 människor beräknas arbeta i LO-yrken i Storstockholm. Deras villkor har förändrats dramatiskt bara sedan 90-talskrisen. På kort tid har arbetslivet blivit hårdare.

Här är några orsaker:

• Exakt bemanning. LO-folk ska bara vara på jobbet när det absolut behövs. I vård och omsorg betyder det tidiga morgnar och kvällar. Om ensamma mammor kan fixa barnomsorg eller inte är inte arbetsgivarens problem. Fackfolk i Kommunal berättar att de kunde ta hänsyn till sådant förr – men nu är den tiden förbi.

• Fler tillfälliga jobb. På tio år, mellan 1990 och 2000, ökade andelen tillfälligt anställda i Hotell- och restaurangfacket från 12 till 30 procent. Fackfolk berättar att krogarna i Stockholm helst inte vill ha fast anställda utan kör med extraanställningar i stället.

• Utförsäljningen av vård, skola och omsorg. Resultatet har blivit kostnadsjakt och en företagskultur som breder ut sig i välfärden. Bara sedan 2006 har antalet kommunanställda i Stockholm minskat med 7 000 eller nästan 15 procent. Bristen på insyn gör det svårare att avslöja missförhållanden i privata företag.

• Deltider och hopplösa arbetsscheman. Kostnadsjakten gör till exempel att tolv timmars städning delas på tre personer. Om någon blir sjuk får de andra jobba mer. Vikarieproblem är löst från början.

Och så vidare. Det finns gott om exempel i rapporten. Och utvecklingen fortsätter. Johan Rydstedt konstaterar att vi inte har sett effekterna av finanskrisen än.

Samtidigt försvagas facket snabbt. På 15 år, sedan mitten av 1990-talet, har LO-facken i Stockholm tappat nästan 125 000 medlemmar och minskat från 300 000 till ungefär 175 000 medlemmar.

LO-förbunden räknar med att organisationsgraden i Stockholms län är nere i 55 procent – mot ungefär 70 procent i hela Sverige.

För 100 år sedan jobbade hälften av stockholmarna inom industrin. I dag finns det knappt några industrier kvar.

LO-folk jobbar i välfärden och servicenäringarna. Arbetsplatserna är små. Det gör det svårare att organisera.

Det är en förklaring. Chockhöjda avgifter till a-kassan är en annan.

Sedan tillkommer ”Stockholmsfaktorn”. Det syftar på en ny och annorlunda mentalitet. Folk i LO-yrken i likgiltiga eller negativa till facket och köper hellre budskap som ”satsa på dig själv”.