Så har de blivit sams om att hålla sams. Efter många om och men har socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet kommit överens om att bilda en koalitionsregering vid en seger i riksdagsvalet hösten 2010. Väljarna får då – förutsatt att den borgerliga alliansen lyckas hålla samman – två regeringsalternativ att välja mellan.

Beskedet är inte en så stor nyhet som det kan tyckas. Före valnederlaget 2006 förhandlade socialdemokratiska minoritetsregeringar fram varenda budget under 2000-talet i nära samverkan med vänsterpartiet och miljöpartiet. Att partierna nu tar steget fullt ut och säger sig vilja bilda en koalition vid en valvinst är egentligen ganska logiskt.

En smula ironiskt är att den borgerliga alliansen starkt bidragit till oppositionens enande. Genom att de borgerliga partierna konsekvent stängt dörren för samarbete över blockgränsen så har den mer eller mindre tvingat fram en samverkan inom oppositionen.

Högern dominernar i alliansen
Det finns en stor politisk skillnad mellan de två regeringsalternativen. Inom det borgerliga blocket dominerar den politiska högern. Det är moderaterna som styr och ställer. Mittenpartierna är på väg att suddas ut. För att överleva har de underordnat sig moderaternas maktanspråk.

I en röd-grön koalitionsregering blir socialdemokraterna det största partiet. Den blir därmed närmast per definition en mittenregering i den meningen att socialdemokraterna i många sakfrågor står för uppfattningar som tilltalar även väljare inom folkpartiet, centern och kd. 

Om den röd-gröna koalitionen sköter sina kort väl kan den till skillnad från dagens allians göra anspråk på att stå för en politik i hela folkets intresse. Avgörande blir vad som kommer att stå i den gemensamma valplattform partierna ska lägga fram våren 2010.
I denna ska anges grunderna för ett gemensamt regeringsprogram under valperioden. Men varje parti i den röd-gröna koalitionen ska  samtidigt gå fram med egna valmanifest.

Varje parti kan vädja direkt till väljarna

Det är inget konstigt med det. Även inom den borgerliga alliansen tillåter sig de borgerliga partierna att redovisa sina särmeningar. Ett flerpartisystem som det svenska bygger på att varje parti kan vädja direkt till väljarna i sina hjärtefrågor.

Uppmarschen inför nästa val reser den större frågan om vi är på väg mot ett tvåpartisystem – och om ett sådant i så fall är önskvärt.
Osvuret är bäst. Just nu kan blockpolitiken tyckas cementerad. Låsningen beror till stor del på att den borgerliga alliansen när det gäller skatter, arbetsmarknadspolitik och socialpolitik valt hård konfrontation med den politiska vänstern. En huvuduppgift för en röd-grön koalition måste vara att lyfta fram fördelnings- och rättvisefrågorna. På dessa områden  kan de räkna med ett starkt väljarstöd.

Alliansen styr maktfullkomlig allians
Samtidigt är klart att det finns åtskilliga viktiga politiska frågor där det vore bra med en samsyn över blockgränserna. Det gäller till exempel den framtida energipolitiken och vårt förhållande till den europeiska unionen.
 
Den borgerliga alliansen har styrt landet med maktfullkomlig arrogans. Oviljan till kompromisser har varit total.

En röd-grön koalition kan vinna väljarnas respekt genom en öppnare hållning. Det går att föra en principfast politik utan att söka strid för stridens egen skull. En klok regering nöjer sig inte med rösten från kamrat 51 procent utan månar sig om bredare stöd än så.