Gårdagens ekonomidebatt i SVT var märklig. Alla partier var ense om att svensk ekonomi inte fungerar tillfredsställande.
Med en historiskt hög arbetslöshet och ökade inkomstskillnader kanske det inte är så konstigt men det brukar annars vara oppositionens sak att peka på missförhållanden och föra fram en alternativ politik och de regerande partiernas sak att försvara sin styrande politik.
Men nu hade alltså även alliansens företrädare med finansminister Anders Borg i spetsen gått i opposition mot sig själva och klivit på klagotåget.
I stället gick debatten över till att jaga syndabockar.
Och här blev debatten ännu märkligare.
Skattefinansierade övervinster till bankerna, miljardvinster till riskkapitalbolag som för ut de skattepengar som folk tror går till välfärden, allt kan förklaras med det som oppositionen gjorde för mer än åtta år sedan, enligt Anders Borg och övrig allians.
Till exempel kunde företag redan för tio år sedan låna ut pengar till sig själva och därmed kringgå skatt, det som vanligtvis kallas räntesnurror, och det var faktiskt Socialdemokraterna som för nio år och åtta månader sedan tog bort arvs- och gåvoskatten.
Men att ekonomisk politik för evigt är huggen i sten och aldrig kan förändras är sannerligen en ny infallsvinkel.
Bland ekonomer är åsikten oftast den motsatta, att i vår dynamiska tid behövs även en mer dynamisk ekonomisk politik.
Vi har vant oss vid att Jan Björklund försvarar sin misslyckade skolpolitik med att skylla på urgamla beslut från tidigare socialdemokratiska regeringar.
Nu har beteendet uppenbarligen också införlivats i alliansens retorik kring ekonomin.
Naturligtvis öppnar det för en stilla undran.
Vilka partier kan tänkas ha huvudansvaret för att svensk ekonomi har utvecklats som den har gjort under de senaste åtta åren? De partier som har haft makten de senaste åtta åren eller de partier som inte har haft makten de senaste åtta åren?
Till och med alliansen borde kunna svara rätt på den frågan.
Men de kanske alla har gått i Björklunds skola.
