Det finns en central passus i Anders Borgs presentation av vårbudgeten i dag.
Det är där han säger att ”skyddsvallarna” runt svensk ekonomi ska återuppbyggas.
”Det är avgörande för att vi också vid nästa kris ska kunna värna jobb och välfärd. Som en liten och öppen ekonomi är vi ständigt sårbara för ekonomiska orkaner som sveper över världen”, skriver han.
Eftersom få konkreta satsningar finns med i vårbudgeten, vilket det sedan länge sällan gör sedan vårpropositionen mer fått karaktären av kompletteringsbudget, är denna viljeinriktning hos Borg det centrala.
Anders Borg låter alltså påskina att han vill vara försiktig och inte lova mer än som kan betalas.
Det låter förnuftigt. Men tyvärr driver Anders Borg i verkligheten en helt annan linje.
Staten lever inte i en bubbla. Förutom några mindre inkomstposter består statens inkomstkälla av skatter, vare sig det är moms, fastighetsskatt, punktskatter (som de på snus och cigaretter) skatt på inkomster eller arbetsgivaravgifter.
Finansministerns absolut viktigaste uppgift är därför att få fler i arbete så att fler kan betala skatt som i sin tur kan satsas på att öka tillväxt och välfärd.
Men som alla vid det här laget vet har arbetslösheten förblivit hög vilket har minskat skatteinkomsterna och i stället ökat utgifterna för stat och kommuner.
Dessutom har Anders Borg valt att spä på underskottet genom att kraftigt sänka den skatt som är basen för statens hela verksamhet.
För det tredje föreslår dessutom Anders Borg en del satsningar. Det är ju trots allt valår, vilket ytterligare ökar statens kostnader eftersom man redan använt en stor del av pengarna till skattesänkningar.
Rimmar det verkligen med den bild av ansvarsfulla statsfinanser som Anders Borg nu vill måla upp?
Sanningen är snarare att staten har minskat sitt handlingsutrymme genom att avhända sig det enda styrmedel man har, visserligen med den uttalade avsikten att skattesänkningar ska skapa jobb som i sin tur får fler i arbete och fler som betalar skatt, men den ständigt höga arbetslösheten och den sänkta sysselsättningsgraden under alliansens tid har med stor tydlighet visat att sänkt moms, sänkt inkomstskatt, avskaffad fastighetsskatt och sänkta arbetsgivaravgifter inte har givit något resultat i form av fler jobb.
Detta trots att kostnaderna för staten har varit precis lika höga jämfört med om Borg valt vägen att i stället satsa skattepengarna direkt på jobbskapande åtgärder.
Det kan jämföras med det förslag på just ett sådant direkt jobbskapande program som LO-ekonomerna har lagt fram.
LO-ekonomernas jobbskaparprogram skulle kosta statskassan 70 miljarder kronor.
Alliansen och Anders Borg har snabbt tagit tillfället i akt och dömt ut programmet som ”vidlyftigt” och ”ansvarslöst”.
Sanningen är att Anders Borg själv gjort av med det dubbla, 140 miljarder, i form av skattesänkningar.
Skattesänkningar som inte skapat några jobb.
Bland de nya satsningar som trots allt finns i vårbudgeten är en senkommen, svag, satsning på skolan ändå välkommen.
Regeringen undviker dock utbildningssatsningar för arbetslösa. Det gör att missmatchningen består, det vill säga att många arbetslösa inte har rätt utbildning för att ta de jobb som faktiskt blir lediga. Med en arbetslöshet på åtta procent hade en riktad satsning för att få fler arbetslösa i arbete behövts.
På samma sätt är det kontraproduktivt att inte heller denna gång höja a-kassan.
Låg a-kassa och utebliven arbetsmarknadsutbildning fortsätter därmed att fungera som hämskor för en dynamisk och flexibel arbetsmarknad med fler i arbete.
