Foto: Anders Wiklund
Finansminister Anders Borg måste inse att ständigt lägre skattenivåer får följder.
Sedan år 2000 har skatternas andel av inkomsten sjunkit från 51,5 procent till 44.1 procent.
Det betyder i reda pengar att vi år 2015 avsätter 330 miljarder kronor mindre till skolor och övrig välfärd än vad vi avsatte år 2000 i motsvarande värde.
330 miljarder kronor!
Självklart kan så stora nedskärningar inte ske utan att det märks.
Därför är det nödvändigt att sätta in de senaste årens välfärdsfakta, det vill säga bottennoteringar i svensk skola, tredubblade barngrupper, dödsfall på sjukhus och vanvård på äldreboenden, i sitt rätta sammanhang, nämligen som en följd av det minskade skatteuttaget.
Detta är utgångspunkten för tankesmedjan Katalys senaste rapport Hälften kvar och hela framtiden och den omruskande effekten av rapporten är stark.
Vi kan inte längre låtsas som om den politiska kampen mellan höger och vänster bara gäller hur vi ska få nedskärningar att märkas minst. I stället måste vi lyfta fram kopplingen mellan skatter och välfärd, där skatter, som enligt borgerlig retorik alltid bör betecknas som stöld, i stället är den garanti vi alla har, inte bara för ett eget drägligt liv, utan för att samhället över huvud taget ska fungera.
Med en rad förslag och med ett helt nytt skattesystem föreslår rapporten därför helt frankt en tillbakagång till ett samhälle med högre skatteuttag, även om detta inte behöver vara liktydigt med höjd inkomstskatt, som alliansen med skräck i rösten alltid försöker hävda.
Att ta bort alla sänkta momssatser räcker till exempel långt. Skilda momssatser har möjligtvis flyttat en del jobb mellan branscher, ökat vinsten hos vissa företag och minskat den lika mycket hos andra, men i övrigt har de inte haft annan effekt än att de har minskat statens inkomster.
Regeringens frossande i olika momssatser, där halverad restaurangmoms kraftigt har ökat krögarnas vinster, är samhällsekonomiskt en ren penningförstörelse.
En enhetlig moms, alltså skatt som vi betalar för vår konsumtion, skulle ge större inkomster till välfärden utan att det skulle ge några samhällsekonomiska negativa effekter över huvud taget.
En annan förstörd skatt som lyfts i Katalys rapport är fastighetsskatten. Dagens fastighetsavgift har närmast utraderat skatten för attraktiva och dyra bostäder och i stället höjt skatten för billiga hus. Dels innebär det en fördelningsmässig katastrof, dels ger systemet en passersedel för de allra rikaste att slippa betala för vår gemensamma välfärd.
Dessbättre räds rapporten inte heller en naturlig lånefinansiering till investeringar i infrastruktur och klimatåtgärder. Dessa investeringar är kostsamma, men nödvändiga för att på sikt främja tillväxten.
När det gäller den ständigt diskuterade inkomstskatten är rapportens förslag mer utmanande och inte lika lätt att ta till sig.
Rapporten föreslår en platt inkomstskatt på 35 procent.
Platt skatt betyder att alla betalar lika mycket i skatt på varje intjänad hundralapp. Dagens inkomstgränser som gör att de med höga inkomster får betala en högre procentuell skatt skulle alltså tas bort.
Katalys mildrar den fördelningspolitiska följdverkan av förslaget genom att samla alla inkomstslag under denna skattesats och samtidigt förorda ett höjt grundavdrag till hela 144 000 kronor.
Sammantaget ger rapportens förslag en budgetförstärkning på 266 miljarder kronor och rapporten är en utmärkt introduktion till en djupare debatt om skatter och välfärd.
Det är ingen tillfällighet att högskatteländer har högre medellivslängd, lägre spädbarnsdödlighet, högre läskunnighet, mindre inkomstspridning, mer könsjämlika löner och högre BNP per arbetad timme än lågskatteländer.
Vi måste alltså sluta gödsla det senaste decenniets illusion av att välfärd kan byggas utan att det kostar något.
