Varje år vid den här tiden kan vi i tidningarna läsa om utländska bärplockare som lockats hit med förespeglingar om att de kan tjäna storkovan i lingon- och blåbärsskogen.

Och varje år har vi kunnat konstatera att de blivit lurade och i många fall skamligt exploaterade.

I år har utsugningen nått nya nivåer. Ett stort antal bärplockare från Kina, Vietnam och Thailand kommer att återvända hem ännu fattigare än de var när de åkte hit beroende på att de tvingats ta dyra lån för att bekosta resa och livsuppehälle.

Dessa mänskliga katastrofer är resultatet av en medveten svensk politik. Fram till hösten 2008 fanns vissa skyddsregler för importerade gästarbetare.

Arbetstillstånden prövades lokalt och bärföretagen måste kunna göra troligt att de kunde bereda jobb åt bärplockarna på någorlunda rimliga villkor.

Men denna tillståndsprövning avskaffades för två år sedan av regeringen Reinfeldt. Numera räcker att en bäruppköpare till migrationsverket uppger att arbetskraftsbrist råder så beviljar migrationsverket inresetillstånd utan att bry sig det minsta om vad som sedan händer med bärplockarna.

Regeringen ursäktar sig med att det finns ett svenskt bemanningsavtal som rent teoretiskt garanterar de som omfattas av det 17 000 kronor i månaden.

Haken är bara den att de utländska bärplockarna inte omfattas av avtalet. De är anställda av utländska bemanningsföretag och vad dessa betalar kan ingen kontrollera.

Det är inte ovanligt att de utländska bärplockarna tvingas skriva under dubbla avtal; ett skenavtal som de anmodas visa upp om någon svensk myndighet skulle få för sig att granska det, vilket hittills inte hänt, och ett verkligt avtal som tvingar dem att plocka osannolika mängder bär för att ens kunna överleva under vistelsen i Sverige.

Som exempel kan nämnas att i några av de värsta fallen måste bärplockaren innan han ens kan tjäna pengar för egen del plocka 20–30 kilo blåbär per dag för att bekosta mat och hyra. För att få ihop till flygresan kan han behöva plocka två ton blåbär.

Var och en som försökt plocka ett kilo blåbär inser att uppgiftens omöjlighet.

Merparten av de bär som plockas i Sverige säljs på export, drygt en miljard uppges bäruppköparna kamma in.

Hela detta geschäft bygger på en av svenska staten legaliserad utsugning av gästarbetare.

Det är ju bara genom att bäruppköparna fått svenska statens aktiva hjälp att grundlura fattiga asiatiska bönder som de överhuvudtaget kan hålla igång sina affärer.

När Fredrik Reinfeldt i Svenska Dagbladet ombads kommentera bärplockarnas elände försökte han skylla ifrån sig genom att tala om övergångsproblem.

Det är ynkligt. Det är staten som orsakat problemen och det är bara staten som kan lösa dem (facket kan ge råd och hjälp till dem som råkar mest illa ut, men saknar laglig rätt att ingripa mot exploatörerna; det har ju regeringen förbjudit).

Vad regeringen bör göra är att införa registreringsplikt för utländska bemanningsföretag. Dessa ska även åläggas att ha en behörig representant i Sverige.

Arbetstillstånd för bärplockare ska bara ges om arbetsgivaren före inresan kan visa upp ett rättsligt bindande avtal som garanterar dem avtalsenlig lön.

Bäruppköparna måste ge ekonomiska garantier som gör att det inte går att smita från att infria avtalen.

Utan insatser av detta slag kommer vi aldrig lyckas hejda exploateringen av bärplockarna. Svenska statens uppgift är inte att förse svenska bärföretag med gratis arbetskraft. Att Reinfeldt inte inser det är en skam för vårt land.