Att löneskillnader mellan män och kvinnor hamnade överst i vår nya jämställdhetsministers första programförklaring är ett utmärkt avstamp.

Maktfördelning mellan män och kvinnor och det våld, särskilt sexualiserat våld som kvinnor utsätts för är hennes övriga prioriterade områden, påpekade hon under morgonens presskonferens.

Detta är betydligt viktigare markeringar än att kalla henne för ”feminist”, vilket var det enda egenskap hennes chef, Folkpartiets ledare Jan Björklund, ville ge henne.

Om vi utifrån Maria Arnholms egen programförklaring också kan vänta en reell politik i samma spår har vi en mycket intressant tid att vänta.

Maria Arnholm är headhuntad från näringslivet men med ett förflutet som både statssekreterare och stabschef inom Folkpartiet.

Hennes knytning till partiet och hennes underordnande roll som biträdande utbildningsminister blev dock tydlig när hon efter denna skarpa presentation som jämställdhetsminisiter, stående vid Jan Björklunds sida, plötsligt inte ville säga vad hon tycker om det ojämlika Läxrut.

När hon efter presskonferensen också medgav att hon betalat svart för städhjälp var det med en sådan självklarhet att hon verkade mena att ministrar i allmänhet har detta lilla lik stående i garderoben av ideologiska skäl, en vana att inte anse sig behöva betala skatt som alla andra när de anlitar tjänstefolk till låga ersättningar.

Både att hon avfärdat läxrutsdebatten och att hon tar så lätt på svarta pengar till städare, med all säkerhet lågbetalda kvinnor, gör att man kan undra över den andra sidan av jämställdhetsarbetet, det som har med klass att göra. Att nå resultat inom de könsmässiga orättvisorna inkluderar med nödvändighet även ett klasstänk.

Hennes ord om att pojkar med svaga resultat i skolan behöver hjälp framstod också som väldigt ynkliga bredvid chefen Björklund som tvärtom under senare år genomfört en systematisk utrensning av svagpresterande barn från Sveriges skolor, åtminstone de som kommer från arbetarklassen.

Redan på detta tidiga stadium ska vi nog vara beredda på att Maria Arnholm kommer att ha sin bas som jämställdhetsminister. Möjligtvis kan det också finnas ett visst ideologiskt patos bakom talet om jämställdhet mellan könen.

Att hon dessutom bär titeln biträdande utbildningsminister är mer en formalitet. Och att se klassmässiga skillnader verkar betydligt svårare.

Att Nyamko Sabuni avgår kommer knappast att ge några större följdverkningar vilket naturligtvis hänger samman med hennes relativt svaga ställning inom Folkpartiet.

Kvoteringsfrågan till trots, någon genomgripande politisk strid eller något bråk om politisk färdriktning har inte omgärdat hennes tid vid makten. Här står hon i bjärt kontrast till de turer som just nu pågår runt Centerledaren Annie Lööfs vara eller inte vara.

Vad orsaken till Sabunis avgång än är lär det därför inte bli några större politiska eller opinionsmässiga följdverkningar efter hennes avgång.