Anna Sterky tonar ner sin roll, trots att hon var tidig med att driva frågor om kvinnlig rösträtt, daghem, lika lön för lika arbete och myndigförklarandet av gifta kvinnor.

KULTUR SPECIAL. Den 15 maj 1939 dog Anna Sterky på Blomsterfondens seniorboende i Stockholm. Hon blev 83 år och var en av arbetarrörelsens viktigaste pionjärer. Hon skulle bara inte bli ihågkommen som det.

Tidningen Social-Demokraten skrev i sin runa: ”I den svenska arbetarrörelsens historia har hon sitt namn inristat.”

Den dåvarande socialdemokratiska statsministern Per Albin Hansson var av samma uppfattning. ”Hon lever kvar och rörelsen hämtar till alla tider kraft från minnet av sådana trogna tjänare och ädla vägvisare som Anna Sterky.”

Men så blev det inte.

Hon föddes den 18 april 1856 i Köpenhamn i skräddarfamiljen Nielsen. Anna Nielsen gjorde sig tidigt ett namn som agitator i Danmark som vid den tiden var mer progressivt än Sverige.

Organisering, menade hon, var enda vägen för arbetarkvinnan att få drägligare arbetsvillkor och ett bättre liv. Hon lyfte även fram organiseringens fostrande aspekt: Den fick kvinnan att se att ”hennes intressen inte enbart gäller hemmets fyra väggar, utan att hon har del i alla förhållanden som rör samhället i sin helhet”.

Mötet med svensken Fredrik Sterky kom att bli avgörande. Han var en Olof Palme-typ och uppväxt i ett välbärgat hem. Han avancerade snabbt och fick en framträdande roll inom Socialdemokraterna.

Anna Sterky.

Paret förblev barnlöst. Sannolikt var det barnlösheten som möjliggjorde ett politiskt aktivt liv på heltid för en kvinna ur Annas samhällsklass.

När samtliga fackförbund för arbetare skulle samlas under ett paraply – LO – blev Fredrik Sterky utsedd till landsorganisationens allra första ordförande.

Paret flyttade till Stockholm och Anna Sterky arbetade på LO-expeditionen som alltiallo, utan lön.

Enligt Annas vän och politiska parhäst Kata Dahlström – den mest berömda av arbetarrörelsens tidiga kvinnliga agitatorer – hade Anna ”en organisatorisk förmåga som var underbar och mer än en gång, tror jag, var det hon och inte Sterky som ledde landsorganisationens öden”.

Fredrik blev tidigt sjuklig och gick bort i 40-årsåldern. ”Tack för vårt härliga, lyckliga samliv”, skrev Anna på begravningskransen.

Anna Sterky var 1907 med och organiserade den första socialdemokratiska kvinnokonferensen, trots manliga partikamraters motstånd

Jonna Sima

Det olyckliga slutet på deras gemensamma liv blev början på en ny, intensifierad del av Anna Sterkys politiska tillvaro.

Efter Fredriks död knöts hon till den socialdemokratiska partiexpeditionen. Hon agiterade på arbetsplatser och blev ordförande för Kvinnornas Fackförbund.

På hennes initiativ började förbundet att ge ut tidningen Morgonbris som blev viktig för politisk idédebatt och folkbildning inom arbetarrörelsen.

Anna Sterky var 1907 med och organiserade den första socialdemokratiska kvinnokonferensen, trots manliga partikamraters motstånd. I diplomatisk ton argumenterade Anna Sterky för lika lön för lika arbete.

”Alla omkostnader i mat, hyra, kläder m.m. ställa sig i genomsnitt lika dyra för män som för kvinnor. Konferensen uppmanar därför de fackliga organisationerna att mera än hittills beakta denna rättvisa princip och praktiskt söka genomföra densamma.”

Den politiska karriären nådde sin kulmen när Anna Sterky utsågs till Socialdemokraternas första kvinnliga partikassör 1921. Samma år fick hon och andra myndiga kvinnor i Sverige rösta för första gången i ett riksdagsval.

1901: Kommittén för den kvinnliga agitationen i Kvinnornas Fackförbund. Anna Sterky sittande, längst till höger.

Två år före sin död intervjuades Anna Sterky i Svensk Damtidning om sitt politiska liv: ”Vi ha haft många stiliga kvinnor bland oss, arbeterskor som sleto dagar och nätter i ett underbetalt arbete men lyckades ändå finge tid och krafter över att intressera sig för de aktuella problemen.”

Sin egen betydelse tonade hon hellre ner: ”Vad åter angår min ringa andel i arbetarrörelsen, så är mitt arbete ju af det vanliga slaget. Att bilda fackförening och prata agitation, vem har ej varit med om dylikt.”

Vad åter angår min ringa andel i arbetarrörelsen, så är mitt arbete ju af det vanliga slaget. Att bilda fackförening och prata agitation, vem har ej varit med om dylikt

Anna Sterky

Allmän kvinnlig rösträtt, dagis (som hon argumenterar för redan 1892!), lika lön för lika arbete och myndigförklarande av den gifta kvinnan – det var frågor som Anna Sterky drev tidigt i en tid då arbetarkvinnorna stod längst ner på samhällsstegen.

Dessa kvinnor var underbetalda, dubbelarbetande och utestängda från samhälleligt inflytande. ”Slavarnas slavar”, som Anna Sterky beskrev arbetarkvinnans ställning.

Anna Sterky är, trots att hennes minne har bleknat, ändå enda kvinna med en byst i arbetarrörelsens statypark på Norra Bantorget i Stockholm.

Men kontroversen kring uppförandet av bysten är talande för hur arbetarrörelsen har hanterat hennes minne. När den dubbelsidiga bronsreliefen restes var den inte ens porträttlik.

Det är visserligen inte säkert att Anna Sterky hade haft några invändningar. I sitt testamente bad hon att all hennes korrespondens, dokumentation och fotografier skulle brännas. Hon har på så sätt bidragit till att sudda sig ur historien.

Stockholms Allmänna Kvinnoförbund bildades 1882 och blev den första socialdemokratiska kvinnoklubben. Anna Sterky var med och bildade den. Foto: Arbetarrörelsens arkiv

I antologin Systrar, kamrater!, Anne-Marie Lindgrens och Marika Lindgren Åsbrinks antologi över arbetarrörelsens kvinnliga pionjärer, beskrivs hon som ”en av de mest briljanta politiska begåvningar som socialdemokratin någonsin misshushållat med”.

När Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek skulle ordna en utställning om Anna Sterky annonserade de i Aftonbladet för att få in material.

Vid invigningen 1979 sade socialdemokraten Maj-Britt Theorin till samma tidning att utställningen var viktig, för den visar vad kvinnor inom arbetarrörelsen kan och har betytt, och tillade: ”Här medvetande-görs man också om den kvinnofientliga syn vårt parti haft.”

För att förstå omfattningen av Anna Sterkys politiska gärning får man använda historien som facit.

Det skulle dröja 60 år innan någon kvinna nådde en lika hög position som Sterky inom LO (Lillemor Arvidsson 1988) och 70 år innan samma sak hände inom det Socialdemokratiska arbetarepartiet (Inger Mäler 1990).

Anna Sterky bildade fackförening och pratade agitation, hon fick en bronsbyst, sedan skuffades hon undan och glömdes bort

Jonna Sima
När den svenska arbetarrörelsen räknar upp giganterna på vars axlar den står nämns ständigt Hjalmar Branting, August Palm, Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme.

Anna Sterky bildade fackförening och pratade agitation, hon fick en bronsbyst, sedan skuffades hon undan och glömdes bort.

Hon förminskade själv sin gärning, arbetarrörelsen har aldrig ansträngt sig för att ändra på det.

FOTNOT: Texten har tidigare publicerats i antologin En annan historia – Om Barumskvinnan, Mama Masika och 49 andra personer alla bör känna till (Volante, red Lina Thomsgård).