+ 2,5 procent på lönerna
Claes Stråth ersätts av … Claes Stråth. Foto: Claudio Bresciani
Den svenska lönemarknaden tuggar på i lugn och säker takt. De reala löneökningarna för 2013 blir 2,5 procent och konflikterna är närmast försumbara. Antalet förlorade arbetsdagar är så få att det knappt blir en stapel i ett konfliktdiagram.
Den mycket stora lönerörelsen 2013 slutade i löneuppgörelser för 2,7 miljoner löntagare utan särskilt mycket störningar. Det är ett tecken på stabiliteten i lönemarknaden och de partsrelationer som bär upp densamma.
Löneökningstakten har sjunkit tillbaka jämfört med åren innan. En förklaring är att konjunkturen var svag eller åtminstone skakig och svårbedömd när kraven spikades och förhandlingar inleddes. Att årstakten för löneökningarna hamnar på knappa 2,5 procent innebär en kostnadsanpassning.
Men på grund av nollinflation blir reallöneökningarna ändå betydande. Med ett undantag, 2011, har reallöneökningarna varit stabila under 20 år i följd. I genomsnitt handlar det om årliga reala förbättringar på i genomsnitt 2 till 2,5 procent. Det är endast de så kallade rekordåren på 1960-talet som kan mäta sig med de senaste 20 årens löneutveckling i Sverige.
Under stora delar av den här perioden har också produktivitetsutvecklingen varit mycket stark i näringslivet. Ofta har det blågula näringslivet haft bland de absolut högsta produktivitetsförbättringarna i världen.
De senaste åren har dock förbättringarna stannat av i Sverige liksom i omvärlden. Och för ögonblicket är svensk produktivitetsutveckling i paritet med flera andra länder inom OECD. Det tidigare försprånget är borta.
Trots att lugn råder på arbetsmarknaden finns dock smärre skavsår eller irritationsmoment i umgänget mellan parterna och i synen på statens framtida roll.
Det pågår en diskussion om hur Medlingsinstitutets uppdrag ska förändras. Flera förbund på den fackliga sidan vill att myndigheten ska få ett större ansvar för att verka för jämställda löner.
– Vårt uppdrag formas av politikerna och om de ser behovet av en förändring får vi förhålla oss till det nya uppdraget. Än så länge agerar vi i enlighet med det uppdrag som formulerades år 2000 när MI skapades, säger generaldirektör Claes Stråth.
Bland tendenser som går att skönja vid en granskning av avtalsrörelsen 2013 kan också nämnas de allt fler sifferlösa avtalen och de allt fler tecknade avtalen utan tidsgränser, så kallade tillsvidareavtal.
– De hör två trenderna är ett tydligt tecken på en allt mer uttalad decentralisering av lönebildningen, säger Claes Stråth.
Att det är en märkbar förändring jämfört med vad som gällde när MI bildades är uppenbart. Men om det påverkar statens uppfattning när det gäller Medlingsinstitutets uppdrag är mer osäkert.
Först då en förändrad arbetsmarknad får effekter på samhällsekonomin blir staten oroad. Ännu så länge finns inga tecken på att förändringarna tryckt upp löneökningstakten. Men ingen kan förutspå vad som händer i en starkare konjunktur. I dag bromsar massarbetslösheten det mesta när det gäller skyhöga lönekrav, oavsett avtalens utformning.
– Det finns också en annan diskussion på arbetsmarknaden som berör statens inblandning i partsrelationer och lönebildning, säger Claes Stråth.
Han pekar på utspel om allmängiltigförklaring av kollektivavtal och lagstadgade minimilöner. Båda begreppen är främmande fåglar i den svenska avtalsfaunan. Att upphöja kollektivavtal till lag, eller låta politikerna fastställa den lägsta tillåtna lönen, rimmar illa med den svenska modellen där parterna i fria förhandlingar når uppgörelser om löner och villkor.
– Men en diskussion, om än inte högljudd, finns på den svenska arbetsmarknaden. Tidigare har parterna avvisat statlig inblandning. Nu önskar sig flera mer av staten – och det är ett nytt inslag, säger Claes Stråth.
Läs också:
