Katarina Wennstam anstränger sig. Ja, verkligen. Hon jobbar vidare. Och vidare. Hon har gett sig den på att det ska gå. Det måste gå! Samhället ska in i kriminalromanen. Budskapet ska vara en del av kriminalberättelsen. Inte bredvid varann, inte var för sig; de måste bli ett.

Först arbetade Katarina Wennstam med kriminalreportage på TV men tyckte inte att TV-mediet räckte till för att få med allt hon ville skildra. Då började hon skriva reportageböcker men insåg efter tag att det finns läsare som kan vara intresserade av ämnet men ändå inte köper facklitteratur. Då övergick hon istället till att skriva skönlitteratur, närmare bestämt krimi.

Kvinnor har varit och är hennes återkommande ämne,  oavsett form. Nej, inte ”mäns våld mot kvinnor”. Det är att förenkla ämnet och budskapet. Wennstams romaner är mer innehålls- och nyansrika än så. Hon skriver om kvinnor och män i ett samhälle som inte är kvinnornas.

Krimiserien Smuts (2007), Dödergök (2008) och Alfahannen (2010) hade åklagaren Madeleine Edwards som mer eller mindre huvudperson. Med Svikaren (Bonniers), utgiven i år, har Katarina Wennstam inlett en ny trilogi. Här finns två huvudpersoner: kriminalinspektören Charlotta Lugn och advokaten Shirin Sundin.

”Två kvinnor i en värld präglad av manliga karriärer och manligt våld”, enligt baksidestexten. Har Wennstam godkänt den formuleringen? Hennes berättelse är ju långt ifrån så endimensionell. Nog måste det väl också finnas kvinnliga läsare som till exempel muttrar lite åt Shirin Sundin. Ingen genomsympatisk kvinna utan en människa med sämre och bättre sidor.

Ämnet och budskapet är en parallell till tidigare romaner. I själva krimiberättelsen står inga kvinnor i centrum – ändå handlar det på sätt och vis om kvinnor, om  både män och kvinnor. Ingenting av detta avslöjas i omslagets baksidestext så därför vill jag inte vara för ingående.

Det handlar om dagens – manliga – fotbollsmiljö: spelare och supportrar, den adrenalinmättade stämningen. En känd fotbollsspelare hittas mördad i en port i Norra Hammarbyhamnen i Stockholm. Det får räcka som beskrivning. Jo, jag kan tillägga att berättelsen för mig blev en rätt obehaglig påminnelse om varför jag själv slutade spela fotboll en gång tiden. En hemsk miljö.

Fortfarande kan berättelsen ibland bågna lite av det budskap som Wennstam skriver in. Som hon absolut måste skriva in i romanen. Fast med Svikaren har hon lyckats bättre än någonsin.

Bengt Eriksson

Krimi

Det finns en hel svit längre och kortare artiklar under rubriken krimi.

Läs dem alla här!