Min första tanke: Hur gick det att översätta? Sådär, tycker jag. Eller översättaren Peter Samuelsson har kanske lyckats rätt bra. För bättre än så här går nog inte.

Men det finns problem. Som när David Peace illustrerar återuppbyggandet av efterkrigstidens Tokyo med att fonetiskt upprepa ”Ton-ton. Ton-ton. Ton-ton.” (som i dunk-dunk) eller det ihärdiga loppkliandet med ”Gari-gari” (krafs-krafs). Vägen från Japan via England till Sverige känns lång.

Samma översättningstanke fick jag vid läsningen av den så kallade Red Riding-kvartetten – Nineteen Seventy-Four, Nineteen Seventy-Seven, Nineteen Eighty och Nineteen Eighty-Three – om en seriemördare som härjade i West Yorkshire (med städerna Leeds, Bradford och Wakefield) under de år som anges i boktitlarna.

Där skapade David Peace sin egen form av brittisk noir. Språket rådbråkades med korta, avklippta meningar och snabba ordflöden. Ur själva språket skapades en stämning där händelserna föder varann och människors handlingar – kriminalitet och poliskorruption – uppstår ur miljön.

Om också Red Riding- eller West Yorkshire-kvartetten går att översätta till svenska får vi veta till hösten, då kvartetten börjar publiceras i Sverige.

David Peace är uppvuxen i West Yorkshire, dit han återvänt efter ett flertal år i Japan. När han nu introduceras på svenska är det med första delen, Tokyo år noll (Coltso), i hans Tokyo-trilogi.

Också i Tokyo år noll har Peace – liksom i den förra, brittiska noir-serien och även i ett par böcker utanför krimigenren, GB84 (om gruvarbetarstrejken 1984-85) och The Damned Utd (Leeds United Football Club) – fiktionaliserat verkligheten. Han skildrar och analyserar autentiska händelser och människor genom att ”vrida upp verkligheten i fiktion” (för att låna Jan Myrdals uttryck).

Platsen är Tokyo, augusti 1946. Ett sönderbombat år efter kapitulationen; många – de flesta – hus har förvandlats till grus. Ont om mat, oftast rester (av rester). Gott om sjukdomar däremot, som kolera och tyfus. Prostitution förstås. En blomstrande svart marknad. Allt övervakat av ockupationsmakten USA.

Tokyopolisen, som balanserar på gränsen mellan lag, ockupationsmakt och korruption, efterforskar en seriemördare. Redan där och då fanns de, och inte bara i fiktionen. Kodaira Yoshio heter romanens mördare och våldtäktsman; liksom i verklighetens Tokyo 1946.

Kriminalinspektör Minami, som springer på toaletten och spyr galla i alla färger, fungerar som huvudperson och guide till Tokyo. Fast den egentliga huvudpersonen är tiden = miljön. Livet, kort sagt. Med lite längre meningar och större hantverksskicklighet skapas en annan stämning och atmosfär (än den i Yorkshire). Genre: japansk noir.

Tokyo år noll förmedlar – inte minst om man själv besökt 2000-talets supermoderna digitaliserade Tokyo – en stämning som drabbar in på skinnet och in i hjärtat. Att dagens Tokyo kunnat uppstå ur misären på denna grushög från andra världskriget – det är inte lätt att förstå. Det kommer som en chock.

David Peace använder sig fortfarande av den stilistiska tekniken att ta om, och ta om, och ta om igen: upprepa ord och formuleringar, låta händelser komma, gå och komma tillbaka. Plötsligt, här som i Red Riding-kvartetten, kan en romansida – slå upp sidan 111 – forma sig till en dikt.

Lika vacker till formen som vidrig till innehållet.  Kontrasten gör den otäcka historien än mer otäck.

Bengt Eriksson

Mer om Peace

John  Antonsson skrev en utmärkt artikel för LO-Tidningen år 2009, som av outgrundliga skäl aldrig blev publicerad. Men nu kan den läsas här.

Läs alla artiklar i serien KRIMI!