Att ta lagen i egna händer

Krimi och roman, ja. Måste det innebära att resultatet blir en kriminalroman? Åtminstone kan inte  Förfärande är var ängel (Förlag 404) kallas deckare, om man menar att en deckare – eller kriminalroman – ska innehålla ett eller flera brott i form av en actionfylld intrig, en mysteriös gåta och så löser sig allt på slutet.

Johan Henniger och Eva Swedenmark har inte skrivit en sådan kriminalroman. Förfärande är var ängel kan snarare beskrivas som en iscensatt debatt- och diskussionsbok. Nej, syftet kan väl inte vara att plädera för rätten att hämnas? Som bokens undertitel lyder: En roman om hämnd.

Berättelsens huvudperson, Elise, det är hon som kallas ängel, hämnas först i egen sak, för att sen börja hämnas också i andras. Hämndens ängel blir ett enkvinnas medborgargarde, en kvinnlig Dirty Harry och kanske t o m en kvinnlig motsvarighet till Mike Hammer?

Hämnden gäller män, förstås. Och de män, som utsätts för ängeln Elises hämnd och straff, är ”svin”. Det finns inget mer passande ord.

Männen har våldfört sig på kvinnor, utnyttjat och skändat, både svenska och utländska kvinnor, både med sexuellt och annat våld. Dessa män måste stoppas, de måste få ett så kännbart ”straff” att de slutar och aldrig gör om det.

Men Elise tar sig alltså rätten att stifta sin egen lag, döma ut sitt eget lämpliga straff och verkställa det. Hon blir lagstiftare, åklagare, domare och bödel i en och samma person, dvs kvinna.

Är det rätt? Kan det någonsin vara rätt? Oavsett hur stor skada någon har orsakat någon annan, hur vred, ilsken och skitförbannad den drabbade är.

Det finns ju en rad svåra följdfrågor: Exakt när skulle någon ha rätt att ta lagen i egna händer? Ska både kvinnor och män kunna ta sig den rätten, om de är tillräckligt drabbade och tillräckligt arga? Vilka brott kan det gälla? Och vilka straff?

Jag ska ta ett exempel ur boken, ett enda så jag inte stör läsningen för mycket:

Kaj, en av männen, straffas på ett uppseendeväckande sätt. Elise beställer en stupstock. Fast riktigt så illa har hon ändå inte tänkt sig, stocken ska snarare fungera som skampåle. Elise, vältränad i kampkonsten hapkido, sätter fast honom – naken – i stupstocken, placerad vid Stortorget i Gamla stan i Stockholm.

Det kan påpekas att skampålen försvann som bestraffning i Sverige för så längesen som 1855. Vad menar författarna Henniger/Swedenmark med att låta den hämnande ängeln använde sig av just en skampåle/stupstock?

Mitt svar på alla frågor: Att ta lagen i egna händer är aldrig rätt. Medborgargarden och privata änglar = hämnare är alltid fel. Hur hemska brott som än har begåtts och hur livsevigt hårt som brotten än har drabbat.

Hen som anser att varken lagar, polis eller domstolar fungerar som de borde måste arbeta och kämpa för att ändra detta genom diskussion, debatt och politik – inte genom att stifta egna lagar, döma ut och verkställa egna straff. Ett illa fungerande samhälle blir i så fall bara ännu sämre.

Politik och demokrati är enda sättet.

Det bör också påpekas att Förfärande är var ängel inte ställer kvinnor mot män. Det handlar inte om alla – utan vissa – mäns våld mot kvinnor. Absolut ingen så kallad manshatarbok. Här finns många fler nyanser än så, bl a i ett särskilt ömt porträtt av Elises mor och far.

Böcker av den här sorten – romandebattböcker – har som alltid ett inbyggt problem. Budskapet tenderar att komma först – en bra bit före det skönlitterära. Läsaren bör/ska/måste vara tillräckligt intresserad av budskapet – ja, dela åsikt med Henniger/Swedenmark – för att läsa boken från början till slut.

Nog skulle det vara mer effektivt med en skönlitterär roman där budskapet långsamt uppstår ur berättelsen – för att plötsligt drabba som ett hapkidogrepp? Det är ju de som inte redan har samma åsikt som bör nås med budskapet, påverkas och övertygas.

Bengt Eriksson