Tove Alsterdal krimidebuterade 2009 med en thriller, Kvinnorna på stranden (Lind & Co), som börjar och slutar i Spanien (eller i Tjeckien, om man ska vara noga.) Fler anhalter: USA, Frankrike och Portugal.

Ingen jag-berättelse men Ally Cornwall, scenograf i New York, tar snart över berättandet. Hennes man, frilansjournalist och fotograf, försvinner spårlöst i Paris. Den gravida Ally reser dit, för att ta reda på vad som kan ha hänt.

I debuten pekar Tove Alsterdal med fingret, ibland med hela handen. Men det är ett välriktat finger med spetsen mot ett angeläget ämne: människohandel och illegal arbetskraft = modernt slaveri.

Hennes nya, andra roman, I tystnaden begravd (också Lind & Co), är något annat: mer lågmäld, knappast en thriller. Och hon pekar inte ens med lillfingret utan berättelsens lika sorgsna som eviga budskap  – den fattiges dröm om ett bättre liv – destilleras fram stilla och långsamt.

Också miljön är en annan: inte den stora, vida världen utan en liten by i Sverige, så långt norrut från Stockholm att riksmedias bevakning sällan eller aldrig når dit. Ja, det ska i så fall vara om där sker ett mord.

Katrine Hedstrand, bosatt i London, har rest till Stockholm för att ta hand om mammas lägenhet i Jakobsberg. Mamma Ingrid ligger på sjukhus och lär inte komma hem igen. Dottern går igenom posthögen och gör en upptäckt: mamma äger ett gammalt hus i Tornedalen (taxeringsvärdet är 36 000 kronor) och någon har lagt ett bud på nära en och en halv miljon för huset! Vem? Nej, köparen vill vara anonym. Och varför har mamman aldrig sagt ett ord om det här huset?

Hon reser till mammas födelseby längst upp i norr.”Hon”, alltså. Det är intressant, användandet av  personligt pronomen i tredje person. Det står ”hon” men vem kan läsa annat än ”jag”? Alsterdals hon-roman blir en jag-roman.

Katrine kör bil genom vinterlandskapet: E4:an ända upp till väg 99, som går längs älvgränsen mellan Sverige och Finland. En del av byn, som fått namnet Kivikangas, ligger på ena sidan Torne älv och gränsen, den andra delen finns på andra sidan. Byn Kivikangas är svensk och finsk, bäggedera och varken eller.

Det första Katrine får höra: ”Men är det Kankanrantas flicka?” Nästa gång: ”Så du är Kankanrantas flicka?” Nyhetsförmedlingen går fort. Mamman försvenskade efternamnet efter att hon som ung kvinna hade gett sig av till Stockholm.

När hon-berättaren Katrine anländer till Kivikangas har en ett mord begåtts. Lapp-Erik, som han kallades fast han inte ens var same, en gammal före detta skidåkare och lokal kändis som en gång besegrade Mora-Nisse i Vasaloppet, hittades ihjälslagen i sin stuga.

I tystnaden begravd rymmer – liksom all bra krimi – flera genrer: bygde- och samhällsroman och även en historisk roman. Ur allt detta växer krimin, som en reaktion på människans livsvillkor. Ja,  nära nog som en naturlig, oundviklig följd.

I en spänningsroman som bygger på trådar som knyts ihop och en gåta som förväntas bli löst är det svårt att veta hur mycket av handlingen en recensent bör avslöja. Men så pass i alla fall, som att Alsterdals historia om Tornedalen går bakåt till 30-talet, då kommunismen i arbetarstaten Sovjetunionen lockade många i Malmfälten som en räddning undan fattigdom, arbetslöshet och nöd. Inte minst Siri, mor till Ingrid och mormor till Katrine, var ”röd som själva fanan”.

Vilket innebär att Tove Alsterdal och Katrine Hedstrand måste följa med historien bakåt i tiden, också besöka Sovjet-Karelen och Sankt Petersburg.

Så egentligen är nog inte skillnaden så stor mellan Tove Alstersdals förra och nya krimi. Det innersta budskapet förblir detsamma. I den föregående romanen visade Alsterdal hur det som sker ute i världen kan påverka människor på varje liten plats på jorden; den här gången går berättelsen i motsatt riktning, hon skildrar hur ett antal människor från Kivikangas i Tornedalen blev små kuggar i världspolitikens och världshistoriens hjul.

Bengt Eriksson

Krimi

Läs alla hittillsvarande artiklar i Bengt Erikssons pågående serie om krimi som samhällsskildring.