Fantasydeckare, urban fantasy noir, science fiction-deckare och övernaturlig krimi. Vad har det tagit åt mig? Sånt här brukade jag inte alls gilla. Jo, förresten. Det har jag alltid gjort – men inte i romanform, inte som kriminallitteratur.

Nog är det lite fascinerande vad man accepterar i en kulturform men inte i en annan. Tänk krimi och jämför romaner, film och tecknade serier.

En kriminalroman ska vara någorlunda trovärdig medan spelfilmer kan innehålla dataprogrammerade actionscener som är helt overkliga. I tecknade serier är det tillåtet att ta i ännu mer: det allra mest fantastiska blandas med vardagsrealism.

Viktor Kasparssons makabra mysterier (Albumförlaget) av Dennis Gustafsson och de tre volymerna om Theos ockulta kuriositeter (Ekholm & Tegebjer) av Ola Skogäng hör till mina senaste krimifavoriter. Genre: tecknade noveller och romaner, alltså seriealbum.

Kasparsson, som är amatördetektiv på autentiska gator i 1930-talets Helsingborg, kämpar med/mot såväl människor som Näcken och gengångare. Theo, som nog (?) är en björn, har en antikvitetshandel i ett mycket realistiskt tecknat och färglagt Stockholm. Också här förekommer människor från både den här och andra sidan döden.

Sommarens krimifestival i engelska Harrogate innehöll  ett seminarium med rubriken ”The Outer Limits”. Där diskuterades ”paranormal elements” i kriminalfiktionen.

Mycket intressant – ja, faktiskt. Strax gick jag och köpte några titlar i – en av seminariedeltagarna  – Phil Rickmans krimiserie om Merrily Watkins, kvinna, präst och ”deliverance consultant” (= en nutida exorcist, alltså nu på 2000-talet, i den anglikanska kyrkan).

Det gick upp för mig: utan att jag tänkt på det så har jag på senare tid läst en lång rad paranormala och övernaturliga kriminalromaner. Och de flesta tyckte jag om att läsa!

John Ajvide Lindqvists och Johan Theorins skräckskrämmisar – bl a Låt den rätte komma in, den filmatiserade debutromanen, respektive Nattfåk, min favorit i Ölandsserien – hör hit. Liksom Marianne Cederwalls affirmationskrimi, debuten Svinhugg tycker jag fortfarande är oöverträffad, och Amanda Hellbergs blandning av kriminellt och övernaturligt i hennes hittills bästa och än mer lovande Döden på en blek häst (alla fyra finns i pocket).

Och vad ska man kalla novellerna i Samlade svenska kulter (W&W) av Anders Fager och romanen Vätten (Frank) av Mikael Strömberg. Skräck? Fantasy? Krimi? Enligt mig: allt på en gång!

Udda verklighet (Styx) av Nene Ormes har kallats ”urban fantasy”. Jag skulle också vilja klistra dit etiketten ”noir”. Berättelsen utspelar sig i drömmens och verklighetens, dvs sann- och mardrömmens, Malmö. En parallellstad, nog så verklig och nog så overklig.

Det främsta exemplet, åtminstone i Sverige, på den här sortens gränsöverskridande krimi är den faktiskt Augustnominerade  ungdomsromanen Cirkeln R&S) av Mats Strandberg och Sara Bergman Elfgren. Här blandas och integreras det verkliga och overkliga, det naturliga och övernaturliga, helt – låt säga – naturligt.

Att Cirkeln säljs som ungdomsroman ska inte äldre läsare bry sig så mycket om. Som de flesta av de bästa nya ungdomsromanerna kan också den här orealistiska men realistiska berättelsen läsas av och beröra såväl yngre äldre som äldre yngre.

Det allra mest intressanta – ja, häpnadsväckande – med  samtliga nämnda böcker i blandgenren skräck/science fiction/fantasy/övernaturligt/krimi är att de inte blir  flyktlitteratur. Läsarna tillåts aldrig att fly undan samhället utan tvärtom: genrekombinationen används som litterär metod för att syna verkligheten med andra, nya och fler ögon.

Verkligheten fokuseras med fasettögon. Det overkliga och övernaturliga får verkligheten att bli ännu mer verklig. Skräcken är den nya realismen. Osv.

I framtiden kommer vi säkert att få läsa många berättelser där, låt säga, vampyrer och spöken umgås med kriminalpoliser och privatdetektiver. En växande genre.

Just nu håller jag på och läser Metro 2034 (Coltso) av ryssen Dmitrij Gluchovskij. Också den här romanen, liksom föregångaren Metro 2033, utspelar sig i Moskvas tunnelbanesystem, femtio till hundra meter under jorden.  Där finns atombombssäkra bunkrar och förvaringsutrymmen för mat och vapen; och dessutom Metro 2, en extra, hemlig tunnelbana. Tiden ska alltså, enligt titlarna, vara framtidsåren 2033–34.

Science fiction? Jo, eller snarare kanske. Krimi? Absolut, för nog är det kriminellt det som pågår i Moskvas underjordiska tunnelbanesystem!

Men hur realistiska kan romanerna vara? Inte alls. Lite grann. Eller mer än läsaren tror…

Som författaren Gluchovskij sa när han tog med en reporter från TV-programmet Kobra ner i Moskvas tunnelbana:

– Rätt ofta tror folk att historierna om de parallella linjerna och bunkrarna är stadsmyter som jag använt mig av. Men så är det inte. Det är inga myter eller legender – det är verklighet.

Bengt Eriksson