Krimi: Karin Alfredsson

Den 19 november ska Svenska Deckarakademin utse årets bästa svenska kriminalroman. Bland de fem nominerade titlarna finns Pojken i hiss 54 (Damm förlag) av Karin Alfredsson.

Där ser man, tänkte jag. Nomineringen fick mig att ta fram Alfredssons krimi och läsa den – ännu en gång…

Karin Alfredsson är journalist. Observera: är. Många svenska deckarförfattare har börjat som journalister – men Alfredsson är fortfarande journalist, också som författare, även när hon skriver krimi.

Hon är en undersökande, grävande journalist som redovisar fakta, rapporterar från andra delar av världen, beskriver människors – främst kvinnornas – olika livsvillkor, skildrar våld och förtryck. Och hon gör det i form av kriminalhistorier.

Mer än Leif GW Persson, Arne Dahl och t o m författarduon Anders Roslund och Börge Hellström skriver Alfredsson i traditionen och andan efter Sjöwall/Wahlöö. Inte till formen, inga polisromaner, men desto mer vad gäller inställningen till kriminalgenren.

Hon använder – utnyttjar – genren som ett redskap för sitt budskap.

”Mina böcker”, står det i en programförklaring på hennes hemsida, ”handlar om kvinnoförtryck i världen.” Hon fortsätter: ” Jag vill berätta om detta så att du som läser mina böcker ska bli lika upprörd som jag är. Det bästa sättet tror jag är att berätta historier – spännande historier som jag hoppas ska engagera och vara svåra att lägga ifrån sig.”

Som att balansera på en smal, slak lina. Hur mycket fakta får plats? Hur tydligt kan budskapet vara? Ja, budskapet måste ju synas och kännas men när blir det övertydligt? När upphör en krimi att vara skönlitteratur?

Pojken i hiss 54 är Karin Alfredssons femte krimi om och kring Ellen Elg, läkare och biståndsarbetare. I den nya har hon och familjen rest till Dubai, där maken fått ett uppdrag inom läkemedelsindustrin och Ellen blir motvillig lyxhemmafru med obligatoriskt hembiträde. Men berättelsen – berättelsernas? – huvudhistoria börjar i en liten pakistansk by.

Några trådar: under en ökenutflykt råkar Ellen få se och filma en man som torterar en annan man, hembiträden (ofta från Filippinerna eller Indien) som våldtas av sina ”sponsorer”, gästarbetare (från Pakistan) som jobbar på byggen eller som taxichaufförer och bor i olagliga råtthål, illegala lägenheter dit papperslösa invandrade kvinnor flyr när de misshandlats av sina sponsorer, de rikas modevisningar och deras (även kvinnornas) försvar av Sharjahpolisens moralrazzior (allt detta i Dubai); en 12-årig flicka råkar ut för en händelse som får henne och familjen att förlora sin heder, hennes bror reser hem från Dubai för att om möjligt hjälpa systern, unga flickors skolgång och framtidsmöjligheter, hederskultur, våld och mord, tolkningar och icke-tolkningar av Koranen, den nya lagen mot hedersrelaterat våld och advokater som arbetar för att lagen ska upprätthållas (detta i Pakistan).

Ovannämnda hade räckt till både tre och fyra romaner. I slutet lyckas Alfredsson faktiskt knyta ihop alla trådar (eller de flesta). Men innan dess har trådarna rusat iväg åt så många håll att jag flera gånger lagt ifrån mig boken och undrat om jag ska läsa vidare. ”Pojken i hiss 54” är som en orientering där Karin Alfredsson prickar av fakta efter fakta.

Och ändå – trots att hennes krimi är så faktafylld – ja, så faktatyngd – fick inte allt plats i själva romanen. Allra sist har Alfredsson fyllt på med extra, fördjupande ”faktamaterial”.

En drabbande bok. Det måste vara omöjligt att läsa Pojken i hiss 54 utan att gripas och drabbas, både känna sorg och bli precis så upprörd som Alfredsson ville att man skulle bli. Men det som drabbar är uppgifterna om tillståndet i världen, om livsvillkoren i Pakistan och Dubai, om människors helveten till liv. Det som drabbar är reportage- och faktaboken i romanen; inte romanen som skönlitteratur, inte krimin som krimi.

Jag borde tycka om Karin Alfredssons sätt att skriva krimi. Hennes romaner om Ellen Elg är precis vad jag hävdar att krimi både är och ska vara: samhällsskildringar.

Fast då måste ju läsaren (= jag) vilja/orka läsa ut boken. Det handlar både om ”att” och ”hur”. För mig fungerar inte Pojken i hiss 54 som samhällsskildrande, kritisk och politisk krimi.

Men visst, jag kan ha fel. Jag läser Afredssons krimi på mitt sätt – andra läser på sina. Svenska Deckarakademins ledamöter är uppenbarligen av motsatt åsikt. Tänk nu om Pojken i hiss 54 utnämns till årets bästa svenska kriminalroman? Håll koll den 19 november!

Bengt Eriksson