De osynliga kallar Dagens Nyheter sin utmärkta artikelserie om papperslösa, migranter och flyktingar. De som arbetar mitt ibland oss, ofta under vidriga förhållanden.
Naturligtvis måste vi få stopp på denna ohöljda exploatering. Men då behövs en betydligt bredare ansats än i dag.
Reglerna för invandrad arbetskraft har nämligen förvandlats till ett fullständigt kaos.
Redan år 2000 gav journalisten Åsa Hammar ut boken Som om vi inte finns – om rasism och sexism i städbranschen.
Inte bara titeln utan många av de berättelser hon grävde fram är påfallande lika dem vi nu kunnat läsa om i Dagens Nyheter.
Det finns dock en avgörande skillnad: Fackets representanter, främst från Fastighetsanställdas förbund, uttalar i Åsa Hammars bok en stark vilja till förändring. De driver rättsprocesser och engagerar sig kraftfullt i utsatta arbetares enskilda fall.
I dag är den möjligheten begränsad.
Den lagändring som Alliansen med stöd av Miljöpartiet drev igenom innebär att arbetskraft från länder utanför EU kan lockas hit med detaljrika arbetserbjudanden. Väl i Sverige upptäcker de att pappret de skrivit under inte är bindande.
I Sverige erbjuds de i stället andra arbetsuppgifter med lägre lön, helt enligt svensk lag.
Missbruket har blivit norm och fackens möjligheter har begränsats.
Att detta knappast följer ”arbetslinjen” bekräftas av den kartläggning som finns i dagens nummer av Arbetet.
Av kartläggningen framgår att det sedan 2010 finns en möjlighet att ge tillfälliga arbetstillstånd till asylsökande.
2014 fick hela 25 000 flyktingar sådana tillfälliga arbetstillstånd. Men bara 447 av dem fick jobb.
Och nu kommer det intressanta: Samma år, alltså 2014, importerade svenska arbetsgivare 12 000 arbetare från länder utanför EU.
Varför anställde företagen inte 12 000 av de flyktingar som redan var i Sverige och som dessutom redan hade arbetstillstånd?
Ekvationen går inte ihop. Inte förrän man beaktar Alliansens och Miljöpartiets regler om utomeuropeisk arbetskraft. Dessa regler gör det mer lukrativt för arbetsgivaren att importera ny arbetskraft till låga löner från länder utanför EU än att anställa flyktingar med arbetstillstånd.
Löfvens regering vill nu göra jobberbjudanden juridiskt bindande. Det är en förändring som måste ske skyndsamt.
Löfven bör också studera LO-förslaget att vidga lagen om förbud mot trafficking så den lättare kan användas i fall av jobbtrafficking.
Men vi kan inte stanna där.
Även arbetare från mer närliggande länder, från länder inom EU, utnyttjas i Sverige med låg lön och usla arbetsvillkor.
Att det är så svårt att kräva rimlig lön för EU-arbetare just i Sverige beror på att de styrande EU-direktiven inte är utformade för svenska förhållanden.
EU-direktiven bygger på att lägstalöner regleras genom lag. Antingen med lagstadgade minimilöner eller genom att lönerna är allmängiltigförklarade.
Allmängiltigförklarade löner innebär att parterna först förhandlar fram kollektivavtal. Därefter beslutar riksdagen om att hela eller delar av kollektivavtalen ska bli till en lag som alla måste följa.
Så gott som alla EU-länder tillämpar något av dessa två system.
Sverige däremot, där lönerna sätts via kollektivavtal och vi inte har några lagstadgade minimilöner eller allmängiltigförklarade kollektivavtal, har hamnat mellan stolarna och lönerna för arbetare som kommer hit från andra EU-länder kan lättare dumpas.
Alliansregeringen har dessutom infört ännu mer långtgående inskränkningar i EU-arbetares rättigheter genom den svenska lagen lex Laval som kom 2010.
Lex Laval förbjuder i praktiken facken att ta till stridsåtgärder för att skydda EU-arbetares rättigheter.
Att riva upp lex Laval var ett socialdemokratiskt vallöfte. Det måste genomföras.
En del LO-förbund har dessutom alltmer börjat diskutera möjligheten att införa allmängiltigförklaring i Sverige, alltså att kollektivavtalen ska upphöjas till lag.
Visserligen strider det mot den grundläggande principen att lönerna ska sättas av arbetsmarknadens parter utan inblandning från politikerna. Men när denna modell inte tas upp i de EU-direktiv som vi är tvungna att följa kan läget bli ett annat.
En allmängiltigförklaring skulle också öka tryggheten för de utomeuropeiska arbetarna. Men allmängiltigförklaring har som sagt också negativa konsekvenser för det traditionella svenska sättet att fastställa löner.
Vi är inte där ännu.
Men det är uppenbart att flera av de förslag som nu diskuteras inom LO och regeringen tillsammans kan forma en bra grund för en arbetsmarknad där alla kan omfattas av såväl trygghet som anständiga löner. Detta utan att tulla på möjligheten att komma hit och arbeta, vare sig det gäller flyktingar eller övriga migranter, men där vi samtidigt säkrar anständiga löner och villkor.
På bordet finns nu rättsligt bindande jobberbjudanden, en utökad användning av traffickinglagstiftningen, att lex Laval måste skrotas, och en eventuell allmängiltigförklaring av ingångna kollektivavtal.
Det är betydligt humanare och mer verksamma diskussionsämnen än Allianspartiernas enda nydaning, att flyktingar bara ska få tillfälliga uppehållstillstånd.
Brist på helhetssyn och tillfälliga uppehållstillstånd konserverar endast de problem vi har med skamlöner, svartjobb, en allmän lönepress och ett inhumant utnyttjande av människor som vill arbeta.
LÄS OCKSÅ
