Äntligen pratar politikerna produktivitet!
Nu senast slog finansminister Magdalena Andersson på en pressträff bekymrat fast att produktiviteten inte längre ökar.
Och det är faktiskt väldigt viktigt.
För även om få ligger sömnlösa och grubblar över om produktiviteten rör sig hit eller dit kan det vara avgörande för vår framtida välfärd.
För lyssna här:
Fram till i dag har effektiviteten i svensk produktion ökat med tjugo gånger sedan 1900-talets början.
Allt som vi producerar kan vi alltså tillverka tjugo gånger snabbare och effektivare nu än då.
Denna snabbt och ständigt ökande produktivitet har varit en förutsättning för att vi ska kunna öka löner, levnadsstandard och välfärd så mycket som vi velat.
Men nu har någonting hänt.
Produktiviteten, det vill säga produktionen per arbetad timme, har plötsligt avstannat, och den vägrar ta fart igen.
Visserligen kan vi öka svenskarnas gemensamma inkomster även på andra sätt, som att se till att fler kommer i arbete och att vi jobbar längre innan vi går i pension.
Sådant pratar politiker gärna om, men produktiviteten är i längden ännu viktigare.
Höjd produktivitet har alltid skapat utrymme för satsningar. Den har liknat ett ständigt penningflöde som tickat på och givit pengar till nya vallöften.
Men om allt stannar av, vad händer då?
Helt klart är att den borgerliga regeringen under sina åtta år vid makten inte gjorde mycket för att motverka raset i produktivitet.
Inte förrän sent verkar de ens ha insett att det var ett problem.
Alliansens mantra var i stället att skapa fler lågproduktiva jobb och att sänka skatterna i stället för att satsa på utbildning. Därigenom skyndade de på utvecklingen mot en stagnerad produktivitet och lägre tillväxt, utan att själva verka inse det.
Med ett rödgrönt styre har vi äntligen en regim som inser vidden av problemet. Men det innebär inte att det är lätt att åtgärda.
En förklaring till lägre takt i produktivitetsökningen kan också härledas till att tjänstesektorn har blivit större. I tjänstesektorn går produktivitetsökningen inte lika snabbt som inom industrin.
När industrins andel av ekonomin minskar och tjänstesektorn ökar, vilket sker i många västländer i dag, så går alltså också produktivitetsökningen långsammare.
Att Löfven inrättar ett råd för utveckling och vill satsa mer på utbildning, innovationer och forskning är nödvändigt för att ändå ligga i internationell framkant och ta vara på den stora produktivitetsökning som trots allt fortfarande är möjlig.
Men för de rödgröna kom stoppet i produktivitetsutveckling också i ett fördelningsmässigt uruselt läge.
Alliansen hade i åtta år gladeligen omfördelat pengar i ekonomin, främst från fattig till rik, och från vård och skolor till skattesänkningar.
För en rödgrön regering är det inte lika lätt att säga att ”nu vänder vi på steken, vi höjer skatterna och lägger tillbaka alla pengar på vård och skolor igen”.
Magdalena Andersson har i stället velat gå varsamt fram. En del skattehöjningar, ja förvisso, men i övrigt vill hon gärna avvakta tills den ständiga höjningen av produktiviteten ger nya pengar till att återuppbygga vård, omsorg och skola.
Men, som sagt, om produktiviteten avstannat och några nya pengar aldrig kommer?
Det här blir ett dilemma för Socialdemokratin.
Ett samhälle med nolltillväxt är naturligtvis möjligt. Japan hade nolltillväxt under mer än ett decennium från 1990-talet och framåt. Men det innebar också att de sämst ställda aldrig såg någon förbättring under denna tid.
Utan de ”extra” pengar som en ökad produktivitet för med sig blir det betydligt svårare att omfördela resurser inom ekonomin eftersom några alltid måste få det sämre om några andra ska få det bättre, om tillväxten är noll.
Om produktiviteten inte kommer igång igen kommer därför Socialdemokraterna att förr eller senare stå inför ett skarpt val: att överge sin solidariska politik eller att frångå sin försiktiga politik och aktivt besluta om att ändå omfördela tillbaka från rika till fattiga, utan att invänta en ökad produktivitet.
Under Alliansens sista skälvande tid vid makten kom den borgerliga regeringen slutligen till någon sorts insikt om att låg produktivitet kan bli ett problem. Några månader före valet i höstas tillsattes en långtidsutredning som ska utreda begreppen produktivitet och tillväxt.
Det är naturligtvis en vällovlig åtgärd, men bland de underlagsrapporter som beställdes finns ingen renodlad studie över industrins och tjänstesektorns utveckling, vilket troligen är nödvändigt om vi ska förstå produktivitetens fall.
Bland rapporterna berörs inte heller det kanske viktigaste temat, nämligen att vi nu lever i ett Sverige där vakanta produktiva tjänster inte kan tillsättas eftersom Alliansregeringen skurit ned på utbildning och kompetensförsörjning. Det måste i rimlighetens namn påverka produktiviteten högst negativt.
Magdalena Andersson bör därför utöka forskningen på dessa två områden.
Och den rödgröna regeringen måste fortsätta prata produktivitet.
