Det var inte bara stödet till Donald Trump som fick 17 000 fans att bua åt Hulk Hogan

Brottare använder fortfarande ord och uttryck från tiden när wrestling var en del av kringresande tivolis som reste runt och i princip scammade folk sugna på förströelse.

Ett av dem är ”kayfabe” som helt enkelt innebär upprätthållandet av illusionen för publikens skull.

När en brottare låtsas vara skadad i ringen är det kayfabe.

En del kännare hävdar att kayfabe är dött i dagens uppkopplade samhälle.

Men jag hävdar att det har sipprat ner (eller upp) och genomsyrat vår nuvarande mediavärld.

Tror ni att domarna i Masked Singer är uppspelta på riktigt inför avslöjandet vem som döljer sig bakom masken?

Wrestling i Sverige alternativkultur

I Sverige är wrestling alternativkultur. På grund av vår överspända vördnad för sport är wrestling inte bara fejk, utan FUSK.

I en icke uppkopplad tid var det samma kultsnubbar som köpte importerade undergroundserier, kalkonfilmer på VHS och rökte Lucky Strike, eftersom de var svåra att få tag på, som uppskattade grejen.

De pallade att ta reda på vilken obskyr kabelkanal som skulle sända wrestling nästa gång. Förmodligen klockan ett på natten en fredag.

Så något som är en, visserligen snett över axeln sedd, etablerad underhållningsform i USA blev paradoxalt nog ett sätt att ställa sig vid sidan om mainstream här.

För oss var Hulk Hogan inte en levande varumärkesfigur. En stående, gående och pratande Tigern Tony, Ronald McDonald eller Monopolgubbe.

Han var mer som en Glen Danzig eller GG Allin.

Tänkte hoppa över dokumentären

Fast jag varit ett wrestlingfan i 30 år tänkte jag först hoppa över den här dokumentären.

Dels känner man som äkta skalle till det mesta redan. Dels har man lärt sig hur de flesta ”dokumentärer” på streamingtjänster i allmänhet och Netflix i synnerhet ter sig.

Alltså känsloporr enligt standardmall. Vilket den absolut är.

Men jag blev överraskad av hur på djupet serien trots allt går. Werner Herzog (!) dyker upp som ett talande huvud.

Den tar upp hur den amerikanska wrestlingbranschen ursprungligen var uppbyggd enligt en närmst maffialik modell.

Exfrun Linda berättar om sitt första möte med Hogan och säger glatt att ”I’ve never been fucked by a giant before!”

Lärdom att sluta tid

Finns det en lärdom att ta med sig ur ”Hulk Hogan – real american” är det vikten av att sluta i tid.

Ingen fick så många chanser att göra en värdig – hur malplacerat det ordet än är i wrestlingsammanhang – sorti, men han nappade aldrig.

I mitten av 90-talet hade Hogan kunnat förvisas till samma ohippa skamvrå som He-Man, Rambo, ALF och andra 80-talskodade karaktärer.

I stället lyckas han bli större än någonsin. Genom att bli ond och därmed cool.

Han hade kunnat sluta 2002 när nostalgin för allt det där 80-talsballa började bubbla och han, nu återigen god, mötte den nya tidens wrestlinghjälte, The Rock.

Match älskades av både kritiker och publik.

Med en kropp som rasar ihop i allt snabbare takt fortsatte han stappla sig igenom matcher långt in på 10-talet.

Skandalerna avlöste varandra. Läckta snuskfilmer. Rasistiska uttalanden.

Sliter sönder tröjan på Trumps valmöten

Till slut står han i talarstolen och sliter sönder muskeltröjan på Donald Trumps valmöten.

Förmodligen högst medveten om att det är enbart i sådana sammanhang han kan få publikjubel likt det under glansdagarna.

Man behöver inte vara en konspirationstroende för att dra paralleller mellan Hulk Hogans segergest och den knutna näve hans vän, Donald Trump, höll upp efter att ha utsatts för ett attentat.

I ett av sina sista framträdanden blir wrestlinglegenden utbuad. 17 000 människor skanderar taktfast ”fuck you, Hogan.”

Inte för att han är en ”ond brottare” utan för att de helt enkelt tröttnat på honom.

Ett halvår senare var Hulk Hogan död.

”Hulk Hogan – real american” knycklar på ett sätt sönder kayfabe genom att berätta hans historia.

På ett annat lägger den till ytterligare ett lager. Genom att berätta en sanning döljer man en annan.