Myten som höjer din boränta

Det fruktade ordet stagflation är tillbaka i debatten.

Stagnation och inflation: makroekonomins Skylla och Karybdis i en och samma gestalt.

Det var denna förödande kraft som fick efterkrigstidens gyllene tillväxtperiod att kantra över i kris, och senare nyliberalism.

Nu varnar riksbankschef Erik Thedéen för att stagflationen kan vara på väg tillbaka, som en följd av kriget i Mellanöstern.

Om bristen på olja får inflationen att stiga har Riksbanken inget annat val än att höja räntan, säger han.

Det är nämligen så man måste göra, enligt dagens ekonomiska konsensus.

Det spelar ingen roll om inflationen beror på en utbudschock; räntehöjningar behövs för att stampa ut inflationsförväntningar.

Så har det inte alltid sett ut. Idén om att bara använda räntehöjningarnas hammare till varje typ av inflation kom på modet just i och med stagflationen på 1970-talet.

Enligt rådande historieskrivning visade stagflationen att 1960-talets keynesianska ekonomer hade haft fel.

Friedmans hittepå

De hade trott att man kunde välja mellan inflation och arbetslöshet.

Att man kunde byta lite av det ena mot lite av det andra.

De hade aldrig kunnat föreställa sig att båda två kunde komma på samma gång.

Överrumplade av detta otänkbara tillstånd var keynesianerna tvungna att överge sin doktrin.

”Därmed”, skriver Klas Eklund i sin lärobok Vår ekonomi, ”stod det klart att viktiga delar av den keynesianska analysen inte längre var giltiga”.

Alla som har läst nationalekonomi känner till historien. Den förevigades av Milton Friedman i sin Nobelföreläsning i Stockholm 1976.

Vad keynesianerna hade missat, menade han, var att förväntningar om stigande inflation skulle bakas in i löneförhandlingar och driva inflationen ännu högre, i en självförstärkande spiral.

1960-talets ekonomer ville ha låg arbetslöshet till priset av hög inflation – och fick som straff skenande inflation och hög arbetslöshet.

Friedmans berättelse är en sedelärande historia om den sociala ingenjörskonstens stollighet.

Naturlig nivå på arbetslösheten

Den är också påhittad. Det menar Oxford-ekonomen James Forder i sin bok Macroeconomics and the Phillips Curve Myth från 2014.

Den visar att ingen framträdande ekonom på 1950- och 1960-talen trodde att varaktigt låg arbetslöshet kunde köpas till priset av högre inflation. Ingen trodde att förväntningar inte spelade roll.

Men Friedmans halmgubbe fick spridning, och därmed också Friedmans recept på inflationsbekämpning.

Att hålla arbetslösheten nere var lönlöst, menade han – den behövde hitta sin ”naturliga nivå” som var förenlig med prisstabilitet.

Det uppnådde man genom att låta centralbanken begränsa penningmängden.

Margaret Thatcher tog till sig och testade idén. Det gjorde även Paul Volcker vid Federal Reserve i USA, även om han inte riktigt trodde på den, men uppskattade den som ett akademiskt fikonlöv.

Visserligen visade det sig att centralbanken inte kunde kontrollera penningmängden, eftersom bankerna skapar pengar när de lånar ut.

Sjukdomen botades

Men det gick att höja räntan, högre och högre, hela vägen tills ekonomin kollapsade, i en våg av konkurser och massarbetslöshet.

Så fick man äntligen stopp på löneökningarna och inflationsförväntningarna. Sjukdomen botades, låt vara att patienten dog.

För att centralbanken skulle kunna göra sådana nödvändiga ingrepp behövde den skyddas från demokratisk kontroll.

Det är den lärdomen som dagens ekonomer och centralbankschefer har tagit med sig in i 21:a århundradet.

Våra folkvalda kommer därför inte att lägga sig i när Riksbanken bemöter de stigande bensinpriserna med att också höja din boränta.

Ingen ska hindra Dr. Thedéen från att utdela ännu en dos chockterapi åt den bräckliga svenska ekonomin.