”Vem orkar vara superhjälte när schemat äter upp en?”
Vi vet att vi måste säga ifrån. Ändå blir det tyst på arbetsplatsträffen. Inte för att människor inte bryr sig – utan för att vi är slutkörda. Där har vi fackets stora utmaning i dag, skriver demensundersköterskan Maria Liljeroth.
”Det är en ond cirkel: Pressade villkor minskar orken att organisera sig. Minskad organisering försvagar möjligheten att förbättra villkoren”, skriver Maria Liljeroth.
När frågan om skyddsombud eller fackligt uppdrag kommer upp vet alla hur viktigt det är – men också hur tungt det kan vara.
Underbemanning, övertid, delade turer och ständig samvetsstress har gjort att många knappt orkar sitt ordinarie arbete, än mindre ett extra ansvar.
Samtidigt vet vi att utan organisering blir situationen inte bättre.
Tror på det fackliga – men orkar inte
Det är här Kommunal står mitt i en avgörande utmaning.
Förbundet kämpar för att fler ska organisera sig och ta fackliga uppdrag – inte för sakens skull, utan för att det är enda sättet att långsiktigt förändra villkoren i äldreomsorg, funktionsstöd och hälso- och sjukvård.
Starkare organisering ger större förhandlingskraft. Fler förtroendevalda ger fler röster som kan lyfta arbetsmiljöproblem innan de blir ohållbara.
Men här uppstår en svår ambivalens. Många medlemmar känner: ”Jag tror på det fackliga. Jag vet att vi måste vara fler. Men jag orkar inte.”
Det är inte brist på solidaritet. Det är ett arbetsliv som tömt människor på energi.
Mer möten, mer ansvar…
När varje arbetspass handlar om att få verksamheten att gå runt trots för få kollegor, blir det fackliga arbetet ytterligare en uppgift på en redan överfull lista.
Att bli skyddsombud eller arbetsplatsombud kan kännas som att kliva rakt in i ännu mer ansvar, fler möten, fler konflikter.
Samtidigt är det just bristen på fackligt engagemang som gör att arbetsgivare kan fortsätta tänja på gränserna.
Svårt att bryta den onda cirkeln
Det är en ond cirkel: Pressade villkor minskar orken att organisera sig. Minskad organisering försvagar möjligheten att förbättra villkoren.
Att bryta den cirkeln kräver mer än uppmaningar om engagemang. Det kräver att uppdrag görs hållbara.
Att tid för fackligt arbete faktiskt avsätts. Att nya förtroendevalda får stöd, utbildning och en gemenskap där man inte står ensam.
Och det kräver att vi slutar se fackligt arbete som något ”utöver” jobbet – det är en del av att skapa ett arbete man kan överleva i längden.
Ingen i vården ska behöva välja mellan sin egen återhämtning och att försvara sina kollegor.
Men vi behöver också vara ärliga: utan organisering förändras ingenting. Ingen annan kommer att lösa arbetsmiljökrisen åt oss.
Behöver inte vara stark ensam
Det fackliga engagemanget är inte en lyx för tider när allt fungerar. Det är ett verktyg för tider när det inte gör det.
Och kanske är den viktigaste insikten denna: man behöver inte vara stark ensam. Det är just därför vi organiserar oss.