Sonja Åkesson hade rätt – kvinnor är fortfarande vita mäns slavar

Poeten Sonja Åkesson skulle ha fyllt hundra i år och hennes diktsamlingar ges ut i en ny samlingsvolym med titeln ”Dikter” (Norstedts) och ett förord av musikern Frida Hyvönen, en av de kvinnor som 2010 gjorde albumet ”Sonja Åkesson tolkad av”.

Frida Hyvönen har hittat tröst i Åkessons dikter, som ofta innehåller humor.

“Att vistas i Sonja Åkessons diktvärld känns för mig som att befinna sig hos en vän, som har den där nästan ofrivilliga röntgenblicken: krass men hjärtlig, upprorisk men sorgsen, genomskådande och självironisk”, skriver Hyvönen.

Själv landar jag i en liknande känsla av vänskap över generationsgränser när jag läst den tjocka röda boken på 560 sidor.

Vara Vit Mans slav

Min tidigare erfarenhet av Sonja Åkesson var framför allt som en diktare för kvinnorörelsen på 60–70-talet (då jag inte levde men den har ändå satt tonen för mitt liv som feminist) och i synnerhet dikten ”Äktenskapsfrågan” som ingår i Sveriges kulturkanon.

Där finns de berömda raderna ”Vara Vit Mans slav” som beskriver en kvinnas ojämlika äktenskap i ett dåtida Sverige.

Visst kan kvinnor ses som mäns slavar i ett samhälle där vi fortfarande gör det mesta obetalda arbetet, har de stressigaste arbetsplatserna och dessutom de lägsta lönerna.

Minutstyrningen i hemtjänsten och papperslösa städare som utnyttjas kan på olika sätt liknas vid slaveri.

Från slav i hemmet till sexslav

Men det som gör diktraden riktigt otäck när jag läser den i april 2026 är att alldeles för många män i Europa tycker att en man får göra vad han vill med ”sin” kvinna.

Franska Gisèle Pelicot är inte den enda kvinnan som blivit drogad och våldtagen av sin make samt en hel drös andra män.

I Kramfors åtalas en man som tvingat sin fru att sälja sex till 120 män och i Tyskland deltog 70 000 män i chattgrupper med tips på hur man drogar och utnyttjar flickvänner och fruar.

Vissa går så långt att de livesänder våldtäkter och låter andra män beställa övergrepp.

Jag tror inte att detta var vad man hade i åtanke när man valde in dikten i Sveriges kulturkanon.

En vän i klimakteriet

Kanske hade jag önskat ett urval av dikter snarare än att diktsamlingarna ges ut i sin helhet, för vissa dikter skummar jag snabbt förbi.

Å andra sidan hade jag kanske då missat några dikter som verkligen talar till mig.

Aningen oväntat tar jag till mig Sonja Åkesson som någon att hålla i handen när jag går in i det stundande förklimakteriet (som ÄR klimakteriet fram till menopaus, det är bara att alla envisas med att säga förklimakteriet nu, det låter väl yngre så).

Jag sitter på balkongen och äter chips under en hormonsvacka från helvetet och fnyser åt att det är hit samtiden tagit mig; att det känns som en revolt att äta chips och läsa Sonja Åkesson mitt på blanka eftermiddagen.

Det finns en tröst i orden, som är skrivna av en människa som ofta kände sig ensam och misslyckad och som skrev till alla som någon gång känner sig ensamma och misslyckade.

Åkej.
Jag är misslyckad.
Åkej.
Jag klarar inte opp det här.
Åkej.
Jag har en annan rytm.
Åkej. Åkej.

Blev bara 51 år

Sonja Åkesson blev bara 51 år gammal. Ordet klimakteriet nämns aldrig i någon dikt, men det känns.

Särskilt i den sista diktsamlingen Hästens öga från 1977 som är den som berör mig mest, och avståndet i tid känns minst.

Inte är det roligt när hjärtat är moligt
inte är det roligt när inget är roligt
inte är det roligt när håret blir spräckligt
inte är det skoj när skelettet blir bräckligt
inte är det roligt att man inte får frid
i själens krypta när det är aftontid