TV4:s ”Golden boys” uselhet skulle kunna vara slutet för en hel tv-genre

Ta det gamla fina Sverige. Jämlikhet, byråkrati, Palme och Fälldin, två nötcreme, en moviebox och kanske framför allt: ett folk.

Gammal, ung, fattig, rik – det spelar ingen roll.

Alla äter samma fläsk med löksås till lunch, går klädda i samma polyester, sitter klistrade framför samma Hyland, samma Ingemar Stenmark, samma Björn Borg. Ingen tror på Gud men alla tror på någonting.

Ta en figur som inte alls passar in i detta kraftigt generaliserade folkhemsparadis.

En finansvalp, en fritänkare, en gangster, eller varför inte alla tre på samma gång?

Låt denna person representera det som komma skall: avregleringarna och amerikaniseringen, snabblånen och sönderfallet.

Gör denna man (det är alltid en man) till huvudperson, musiksätt med tidstypiska hits, säg åt klipparen att lägga in en stor mängd arkivmaterial som visar hur det var på den gamla goda tiden.

Voilá, du har skapat en alldeles egen tv-succé för 20-talet.

”Stenbeck” och ”Clark”

”Stenbeck”, som gick på SVT i fjol, och Netflix ”Clark” från 2022, är de kanske tydligaste exemplen på genren.

Affärsmannen Jan Stenbeck och den yrkeskriminelle Clark Olofsson är båda perfekta huvudpersoner.

De är motsatsen till DDR-Sverige, karaktärer som på gott och ont (mest ont) väljer sin egen väg när alla andra går åt samma håll, vars hela liv går ut på att byta den gamla ordningen mot en ny.

Men flera andra serier kvalar också in. Vi har till exempel SVT:s ”Smärtpunkten” (2024), där nazister utnyttjar det gamla Sveriges godtrogna tro på rehabiliterande kriminalvård för att starta ett raskrig.

Eller ”Den osannolika mördaren” (Netflix, 2021), där Robert Gustafsson som Stig Engström bokstavligt talat sätter en kula i den främste representanten för allt det här landet brukade stå för.

Besatta av folkhemmets fall

Vi är besatta av folkhemmets fall, och tv-serier är mediet i vilket detta tar sig uttryck.

Kanske eftersom seriernas episodiska natur passar bra för ämnet, mer troligt eftersom den svenska filmen som massmedium är ungefär lika dött som Olof Palme.

Det är sålunda inte förvånande att TV4:s stora dramasatsning i vår är ”Golden boys”, en serie om Trustorhärvan.

Ni vet, affären i vilken ett gäng finansvalpar under ledning av den enigmatiske Joachim Posener köpte ett svenskt investmentbolag med bolagets egna pengar och på det viset blåste aktieägarna på hundratals miljoner.

Året är 1997 och folkhemmet är i sina dödsryckningar. En del av det gamla har försvunnit och ersatts med nymodigheter som sushi och ”Fångarna på fortet” (något serieskaparna tvångsmässigt påminner tittaren om ungefär var femte minut), men en hel del har hängt kvar från det gamla Sverige.

Godtrogenheten, till exempel.

Det är den som gör att Posener (här spelad av Adam Lundgren) lyckas lura till sig möjligheten att köpa ett av Sveriges största företag, trots att han precis har släppts ut från ett treårigt fängelsestraff för liknande brottslighet.

Och såklart, den gråa färgtonen som alltid ligger över Folkhemssverige.

Skildring av Svenska Dagbladets redaktion

Här återfinns den i skildringen av Svenska Dagbladets redaktion, där Jonas Karlsson, i rollen som den grävande journalisten Gunnar Lindstedt, nystar upp hela historien samtidigt som han äter filmjölk till lunch.

Detta kontrasteras mot bilder från Saint-Tropez, där Poseners kumpaner Thomas Jisander (Erik Svedberg-Zelman) och Peter Mattsson (Viktor Björkberg) använder sina nyfunna rikedomar för att tömma märkesbutiker och landa en helikopter på en uteservering.

Gemensamt för nästan alla serier i genren som skildrar övergången från det gamla till det nya Sverige (och egentligen de flesta av alla moderna tv-serier) är att de har en hög lägstanivå men en låg högstanivå.

Att se Clark Olofsson eller Jan Stenbeck bluffa och buffla sig fram i gränslandet mellan det gamla och det nya är kul, men inte särskilt mycket mer. Det blir mest yta, välgjord sådan, förvisso, men fortfarande yta.

Inte välgjord yta i ”Golden boys”

I ”Golden boys” är ytan dessvärre inte ens välgjord. Manuset staplar fram och känns i stunder AI-genererat, karaktärerna är endimensionella och skådespelarinsatserna bleka.

Svedberg-Zelman, som i ”Helikopterrånet” och amerikanska ”Paradise” visat att han är en av landets mest lovande tv-skådisar, låter tillgjord när han försöker härma Jisanders göteborgska.

Lundgrens gestaltning av Posener är ungefär lika spännande som en disktrasa.

Dessa uppenbara brister försöker produktionen dölja genom snabba klipp där bedragarnas komplicerade plan förklaras ”på ett roligt sätt”.

En teknik som känns igen från ”The Big Short” och ”The Wolf of Wall Street”, filmer som kom för 11 respektive 14 år sedan och som kopierats ett ändlöst antal gånger sedan dess.

Ett riktigt bottennapp, helt enkelt. Men vår fascination för folkhemmets fall lär inte försvinna för det.

Känslan av att det funnits ett annat Sverige än det vi har nu – ett utan granater i trappuppgångar och Handelskillar som blir dollarmiljardärer innan 25 – är något vi kollektivt bär inom oss.

Det spelar ingen roll om vi är höger eller vänster, om vi tycker att utvecklingen berott på för hög invandring eller på ökade klyftor – skett har den uppenbarligen.

Nu samlas vi i stugorna för att se hur fan det gick till.

”Golden boys” uselhet tecken på peak?

”Golden boys” uselhet skulle kunna vara ett tecken på att genren nått sin peak och är på väg att försvinna. Jag tror inte det.

Gangstrarna och affärsmännen som är huvudkaraktärer i serierna är inte längre undantag, de har huvudrollen i vår verklighet.

De förstnämnda sätter skräck i oss med sitt våldskapital, de sistnämnda styr våra liv med sitt faktiska kapital.

Medierna målar upp dem som samhällets värsta mardröm respektive hjältar i tech-hoodies och håll käften-kostymer.

Metoderna och inställningen till lagboken skiljer sig åt, men på ett själsligt plan är de samma skrot och korn: människor som går över lik för att ta sig till toppen, och inte skyr några medel för att stanna där.

Så länge Kurdiske räven och Daniel Ek, Jordgubben och Erik Selin – och alla andra vår samtids Clark Olofssons och Jan Stenbeckar – fortsätter vara på topp finns det ingen väg ut.

Vi kommer fortsätta spela upp förfallet på repeat. Kvaliteten blir därefter.