Det går inte att älska det här landet, Magdalena Andersson

Vi älskar Sverige.

Under den enkla parollen samlades alltså svensk socialdemokrati för att fira första maj 2026. Solen sken över hela riket. Boulevardpressen talade om värmerekord.

En dag tidigare hade konungen firat 80 år. Enligt lokalradion rådde glädjeyra i Stockholm city. Flygvapnet hyllade regenten med att dundra över huvudstaden med stridsflyg.

Och på alla sossarnas kavajslag en nål som lovar att de älskar Sverige. Visste man inte bättre kunde man tro att nationaldagen blivit en tvådagarshelg och flyttat bak en månad i kalendern.

Vill anställa fler lärare

Men i oppositionsledaren Magdalena Anderssons tal i Stockholm var den nationalistiska yran klädsamt nedtonad.

– Hur mycket mer av det som är vårt gemensamma ska säljas ut om regeringen får fortsätta? frågade sig Andersson och lovade en uppgörelse med det doktrinära marknadstänkandet i välfärden. Ett vallöfte blev det också: en satsning på att anställa fler lärare i lågstadiet med ett mål om högst tolv elever per lärare.

Utmärkt politik men med tanke på inramningen av det löftet måste man ändå fråga sig: Vad är det man ska älska med det här landet?

”Då jag landar på Arlanda eller anlöper en färjestation någonstans efter vår långa kust, då känner jag glädje över att tillhöra ett så fint land som Sverige”, skrev Olof Palme en gång.

Arbete och rättvisa

Men, lade Palme till, den där stoltheten och glädjen hängde förstås ihop med hans samhällssyn: att Sverige är och bör förbli ett välfärdssamhälle med trygghet för alla medborgare.

Det var väl ganska precis det som uttryckts i socialdemokratiska första maj-nålar och -paroller genom historien. Ökad jämlikhet. Arbete, miljö, demokrati. Fred och frihet. Fred och folkförbrödring. Arbete och rättvisa. Arbete, miljö, demokrati.

Ett land där de där orden utgör styråra för politiken, både när socialdemokratin är i opposition och i regeringsställning … Ett sådant land går förstås att älska även under de röda fanorna.

Vem älskar bostadsbristen?

Men vilken vänsterperson älskar Sverige som det ser ut? Visst, haven är ju tjusiga och skogarna trolska, men vem älskar en institutionaliserad massarbetslöshet som gör att folk inte kan göra sin plikt? Vem älskar söndertrasade sociala skyddsnät som gör att folk inte kan kräva sin rätt?

Vem älskar politiskt motiverade privatiseringar av våra gemensamma institutioner? Skenande ojämlikhet? Förslumningen på arbetsmarknaden? Vem älskar bostadsbristen, barnfattigdomen, springvikariaten, de delade turerna? En migrations- och integrationspolitik som dömer människor till otrygghet och utanförskap?

Ja, några är det väl. Men de brukar sällan demonstrera på första maj. De brukar desto oftare säga att de älskar Sverige.

Kan man lita på sossarna?

Där någonstans kan man ana ett växande problem för Socialdemokraterna. Visst, i opinionsmätningarna bärs de fram på ett missnöje med det förment Sverigevänliga Tidölagets usla krispolitik. Då kan S för all del säga att det älskar Sverige. Men kan partiet utgå från att människor hör omsorg om landet när de hör mer traditionella S-paroller?

Väljarna vet att det här är ett parti som varit med och genomfört och administrerat mycket av det som de säger gjort Sverige trasigt. De vet också att löften om välfärd, arbete och jämlikhet ofta slutar i futtiga reformer och budgetposter så tunna att de inte på allvar märks i människors liv.

Därför räcker det inte att tala om kärlek till Sverige. Magdalena Andersson måste visa att orden går att omsätta i verkligheten.

Det är hennes stora uppgift om hon blir statsminister i höst: att göra socialdemokratins paroller genomförbara igen.