”Djävulen bär Prada 2” är långtifrån bara ett skämt
Uppföljaren med Meryl Streep och Anne Hathaway försöker inte att vara mer än den är, skriver Julia Skott.
Anne Hathaway, Meryl Streep och Stanley Tucci i ”Djävulen bär Prada 2”.
När de första teaserbilderna kom om att det skulle bli en ”Djävulen bär Prada 2” var det många som trodde att det var på skoj.
Bilderna såg ut som att en AI-illustratör fått se en suddig bild från originalet i två millisekunder.
Det är alltid vanskligt när en kultfilm ska få en uppföljare efter lång tid – tjugo år i det här fallet.
Hur plockar man upp en film som prydligt knöts ihop på slutet, även om vissa tyckte redan då att Anne Hathaways Andy tog fel beslut som valde killen och kulturkredden? (Förlåt för spoiler.)
Seriös grävreporter
Tjugo år senare är hon seriös grävreporter som tillsammans med hela sin redaktion blir av med jobbet via SMS.
Samtidigt är Meryl Streeps Miranda Priestly i hetluften efter att hennes magasin, Runway, råkat slarva med researchen och hyllat en smutsig klädtillverkare med det otroligt töntiga namnet “SpeedFash”.
Lätt hänt i en tid då allt handlar om snabb webbpublicering och mycket klick.
Då blir förstås Andy värvad till toppjobbet att putsa lite på tidningens image.
Där den första filmen handlade både om att lyfta och avfärda modebranschen och -kulturen handlar den här mer om en tid i totalt svaj.
Varken tung eller lättsam media får några resurser, tech-triljardärer med personlighet och intelligens som ett sockerspeedat barn tar över världen, och wokemaffian styr vad en chef får säga om folks kroppar på interna möten.
Försöker flirta med alla möjliga läger
Ja, den här filmen försöker flörta lite med alla möjliga läger.
Men det funkar faktiskt okej utan att bli för pajigt, och den lyckas framför allt väldigt väl både leka med nostalgi och stå på egna ben.
För en gångs skull har vi fått en uppföljare som håller även för den som aldrig sett Streep föreläsa om hur en himmelsblå kofta tar sig från hennes kontor genom sjutton trendlager till slashasen på gatan.
Men som också börjar med en aggressiv blinkning i en utställning med titeln “Runway Florals”, en anspelning som bör få väldigt många att robotmässigt tänka “For spring? Groundbreaking.”
Det är helt enkelt en chick flick som faktiskt respekterar sin publik precis lagom mycket, och som inte försöker vara mer än vad den är.
Finns det något ord som motsvarar “habil men/och bra”? För det är precis vad vi får.
Manusförfattaren både är och älskar publiken
Jag misstänker att en stor del av framgången kommer från den återvändande manusförfattaren och producenten Aline Brosh McKenna.
Hon förstår och älskar genren, hon både är och kan publiken.
Hon och David Frankel som är tillbaka i regissörstolen har med sig skådespelare som lika mycket vet att materialet inte kommer vinna några Peabodys, men litar på att det är bra nog för vad det är.
För det är bra. Är det stor konst? Nej, men det har heller inga sådana pretentioner.
Det är en film som gör en glad, som bockar av allt som en bra chick flick ska innehålla.
Den har fina scenerier, snorkiga oneliners, missförstånd, pinsamheter och en lagom halvintressant kille där nånstans som Andy kan få pussas lite med men som aldrig är huvudpoängen.
Vad är då huvudpoängen?
Tjejer kan. Kläder. Och vänskap. Och kläder.