Alla visste ju att Michael Jackson hade barn i sin säng
Filmen ”Michael” är perfekt i ett fegt, fult och tråkigt samhällsklimat som gör sitt yttersta för att glömma ännu en mäktig mans övergrepp. Det skriver Tomas Hemstad.
”Världen blev aldrig sig lik när glorian föll, delvis för att kändisskap av de proportionerna inte längre är möjliga”, skriver Tomas Hemstad om Michael Jackson.
Går det att läka sitt inre barn?
Om det finns en övergripande fråga i pekoralen ”Michael” så är det den.
Går det att ta det skadade barnet inom oss och vårda det till någon sorts förlikning? Går det att fördriva spöket som hemsöker oss – i Michael Jacksons fall pappan Joe – och låta solen skina in i det hemsökta huset?
”Michael” berättar historien om Michael Jackson så som artisten själv berättade den i sin (spökskrivna) självbiografi ”Moonwalk” från 1988.
Berättelsen om hur Joe Jackson med våld, hot och hån drillade bröderna och systrarna till att bli professionella artister redan som barn.
Det var den första vuxenboken jag läste. Jag tror att den var det för många som är i min ålder.
Då var Jackson det han är i filmen ”Michael”: En halvgud. Någon som genom enormt lidande omskapat sig själv som något större än resten av mänskligheten.
En som glider baklänges över scenen på ett sätt som aldrig skådats förut (kan fötter ens göra så?), som transcenderar musikbranschens rasistiska hierarkier och som skänker hopp till barn med cancer.
Och vi led med honom genom den lättlästa prosan, under hans resa mot självständighet och framgångar som knappt går att beskriva med ord.
Bygger sin persona bakom pappans rygg
I filmen bygger Michael sin nya persona i smyg, bakom pappans rygg. Stjärnan är redan stormrik och på familjens ägor bor diverse djur som han har samlat på sig.
Jackson ömmar för barn, eftersom han aldrig fick vara barn själv. I leksaksaffären signerar han basketbollar och pratar om datorspel på barnens språk.
I Martin Bashirs intervju, som skulle bli den sista spiken i kistan för världens bild av Michael Jackson, sitter superstjärnan bredvid Gavin Arvizo, en av pojkarna han delade sovrum med.
Gavin berättar att Michael sagt att ”om han älskar honom så ska han sova i samma säng”. ”Oh man”, säger den då 13-åriga pojken.
Med filmen “Michael” följer en ny våg av konspirationsteorier runt hans offer. De är pengakåta, bittra, vill bli kända och agerar martyrer.
Michael Jackson som pedofil. Själva tanken pissar på alla 70- och 80-talisters barndom.
Han var den könlösa solstrålen med en schimpans i famnen. Barnens vän!
Historia om hur makt och pengar förblindar
Men historien om Michael Jacksons övergrepp är inte en historia om tveksamheter runt saker som skedde i det fördolda, utan om hur makt och pengar förblindar oss för det som sker mer eller mindre öppet.
Världen blev aldrig sig lik när glorian föll, delvis för att kändisskap av de proportionerna inte längre är möjliga.
Det som är så smärtsamt för så många med fallet Michael är att det skedde rakt framför ögonen på oss.
Med barns ögon kanske Jackson bara var en knasig farbror, men med vuxna ögon såg vi plötsligt något annat.
Michael Jackson gavs, precis som BBC:s programledare Jimmy Savile i England, tillgång till barn. Vi visste alla att något inte stod rätt till.
Anklagelserna som vi känt till började redan 1993, när Jackson anklagades av då 13-årige Jordan Chandler för att, bland annat, ha onanerat tillsammans och utövat oralsex med honom.
Obestritt är att pojken och Jackson sovit tillsammans i samma rum, utan uppsikt. En historia som skulle upprepa sig om och om igen under resten av Jacksons liv.
Det rättsliga efterspelet slutade med att Jackson betalade familjen Chandler 22 miljoner dollar.
Går det att läka sitt inre barn?
Under en presskonferens kopplad till fallet försvarade två andra barn Jackson mot anklagelserna: Brett Barnes och Wade Robson. Robson är en av männen som senare skulle anklaga Jackson för våldtäkt och övergrepp i dokumentären “Leaving Neverland”.
Går det att läka sitt inre barn? Hur många barn som aldrig kan läka är det värt?
Är det alla barnen som delade säng med Michael Jackson som förstörde dina minnen av Michael Jackson?
Eller var det Michael Jackson själv, när han hällde rödvin i cola-burkar och serverade barnen i Neverland?
Den strassklädda handsken återkommer hela tiden i filmen ”Michael”. Den som han bar för att dölja sin vitiligo och som blev en symbol för varumärket Michael Jackson.
I ”Leaving Neverland” eldar Wade Robson upp en sådan handske på stranden.
Rättsprocess mot HBO
Efter att ”Leaving Neverland” kom ut startade artistens dödsbo en rättsprocess mot tv-kanalen HBO, där de hävdade att kanalen bröt mot en klausul i kontraktet för en konsertfilm med Jackson från 1992. Det stipulerade att ingenting nedvärderande mot stjärnan fick sändas.
Förra året kom parterna överens, och nu finns inte dokumentären att streama.
När jag letar efter uppföljaren, som ligger ute på YouTube, är mitt första sökresultat en dokumentär med samma namn som hävdar Jacksons oskuld.
Robsons och Safechucks berättar i den nya dokumentären att den första som anklagade Jackson för övergrepp var en flicka. En ”pojktjej”, som umgicks med Jackson i mitten av åttiotalet, och som han ska ha betalat ungefär 900 000 dollar till.
Är det sant? Jag hittar inte särskilt mycket fakta om det påstådda fallet.
I dokumentären berättar advokater att Jordan Chandlers pappa ska ha frågat ”knullar du min son i röven?”, varpå Jackson ska ha svarat ”Jag skulle aldrig använda det ordet.”
Spelar detaljerna någon roll? Release the Epstein Files! Något skaver med att vi behöver de grafiska berättelserna, de blodiga underkläderna.
Jackson hade barn i sängen
Michael Jackson hade barn i sängen. Den där aningslösa barnfarbrorn som ”Michael” försöker väcka från de döda kommer aldrig vara på riktigt. Vi vet för mycket.
Poängen med ordet cancelkultur var att utmåla förövare till offer, den mäktiga till maktlös. En själlös pöbel som i svärm attackerar en stackars utsatt stjärna, vd eller ledare.
Med hjälp av pr-byråer, anlitade för att skydda sexbrottslingar, lanserades idén att cancelkultur var censur, att svärmens makt gjorde att kulturen blivit rädd och inte vågade berätta sanningen.
I själva verket var det såklart helt tvärtom.
Cancelkulturen – i verkligheten vanliga människor som reagerade på hur miljardärer, filmstjärnor och företagsledare tycktes komma undan med att behandla mindre viktiga människor som sopor – envisades med att berätta hela historien.
Den historien innefattar att Michael Jackson begick övergrepp mot barn.
I vilken skala vet vi inte säkert, det har Jacksons advokater sett till. Men det finns obestridliga fakta som visar att stjärnan gick långt över gränsen med, bland annat, barnen som senare skulle berätta om sina erfarenheter i ”Leaving Neverland”.
Behöver tre år för att förbereda sitt försvar
Advokaten i ”Leaving Neverland 2” berättar att han förlorar ungefär en klient om året i följderna av sådant som händer med barn som utnyttjats sexuellt: självmord, överdoser, alkoholism.
Michael Jacksons produktionsbolag hävdar att de behöver tre år till för att förbereda sitt försvar. I USA finns det många sätt att driva rättsfall i all oändlighet om man har pengar.
Det kännetecknande för fascismens kutlursyn är avsaknaden av mening. Fienden heter kulturmarxism i en tid, och woke i en annan, men gemensamt för de två är att de är kritiska angreppsvinklar på kulturen – och fascismen föraktar analys.
Star Trek är en tv-serie om rymdresenärer som skjuter på utomjordingar, Robocop handlar om en cool cyborgpolis. Ingenting sker i det osagda eller symboliska.
Det trumpska bioåret 2026 har hittills bjudit på en mutkolvsdokumentär om Melania Trump av en utpekad våldtäktsman och hämnarthrillern ”Protector” där Milla Jovovich måste rädda sin tonårsdotter från sex trafficking.
Tillrättalagd historia i ”Michael”
Snart går en ny tecknad version av ”Djurfarmen” upp på bio, med pruttskämt, en kärleksintrig och ett lyckligt slut.
Det är fegt och fult och tråkigt. ”Michael” passar perfekt i det klimatet. En tillrättalagd historia om att vända motgång till framgång, som blir djupt politisk i sina krav att få slippa konfronteras med mörkret.
FIlmen slutar tvärt med ett liveframträdande på Wembley Arena från Bad-turnén 1988.
Det är där, ungefär, man måste sätta punkt om man ska göra en film om Michael Jackson som inte över huvud taget problematiserar Michael Jackson.
Efter det kom Jacksons karriär allt mer att handla om Jackson själv.
Redan på ”Bad” började låtarna handla om Michael Jackson.
På ”Dangerous” från 1991 har han blivit en rollfigur i sin egen musik, och i sina videor. Allt ser ut som ledtrådar, kommentarer, anspelningar.
Vad betyder det egentligen när Jackson säger ”Keep it in the closet?” i en låt om en kärleksaffär mellan en man och en kvinna?
Handlar ”Black or White” om rasism eller hans egna hudförändringar?
Världen är svart eller vit
Det blev svårare att tycka synd om Jackson allt eftersom han föll sönder både fysiskt och etiskt framför kamerablixtarna.
Går det att läka sitt inre barn? Är själva tanken regressiv, konservativ, rent av fascistisk?
Om ditt inre barn kräver en kuvös som skydd mot världen utanför, är det barnet ens livskraftigt?
Om du ser ”Michael” och känner att du färdas till en värld där världen är svart eller vit, där dina idoler är goda och de som lyser med ficklampor i de mörka vrårna är onda – är det då en värld som du vill stanna i?
His Story Continues, hotar ”Michael” med, sedan börjar eftertexterna rulla.