Tommy blev mobbad: ”Pratade med psykologen om jobbet i stället för min cancer”
Undersköterskan Tommy Rolandsson blev mobbad av både chef och kollegor på ett äldreboende. Nu har han skrivit en roman om en liknande arbetsplats.
– Den arbetsplatsen är det värsta jag varit med om, jag bearbetar den fortfarande, säger han.
”När jag drabbades av cancer fick jag gå till en psykolog men jag pratade inte om min cancer utan om min förra arbetsplats. Då slog det mig att om jag överlever cancern så ska jag berätta om det här”, säger undersköterskan Tommy Rolandsson.
Tommy Rolandsson har varit undersköterska i 32 år. Han har jobbat på äldreboenden i både Falköping och Stockholm. På en av dessa arbetsplatser pågick ett konstant krig.
– Det var allas mobbning mot alla, som ett snöbollskrig när man var barn. När jag drabbades av cancer fick jag gå till en psykolog men jag pratade inte om min cancer utan om min förra arbetsplats. Då slog det mig att om jag överlever cancern så ska jag berätta om det här. Jämte min cancer så är den arbetsplatsen det värsta jag varit med om, jag bearbetar den fortfarande, berättar Tommy.
Vi promenerar i regnet i Mössebergsparken, ett vackert kvarter i Falköping där Tommy är uppvuxen och bor igen. Han kallar parkområdet för ”Lilla Djursholm” och pekar ut villorna med torn och kulörta färger, som faktiskt fanns innan liknande villor byggdes i Djursholm.
– Men där är villorna tre, fyra gånger större, säger Tommy som läst mycket inom sitt intresse för de båda orterna, vilket vi ska återkomma till.
”Folk var rädda för chefen”
Under åren på arbetsplatsen blev Tommy aggressiv och stressad, han kom i konflikt med chefen varpå hon inte pratade med honom under ett år.
– Folk var rädda för chefen på jobbet, hon kunde slå i dörrar, skälla ut medarbetare. Alla känner väl till Gunilla Persson i ”Svenska Hollywoodfruar”, min chef var något år det hållet. Jag mådde jättedåligt.
Tommy blev beroende av sömntabletter och hade särskilt behov av att ta ett piller om han visste att han morgonen därpå skulle jobba med de taskigaste kollegorna. De som kunde säga att han var ful eller kritisera hans val av frukost.
– Jag har läst en del om mobbning och förstått att har man en dålig chef så blir arbetsgruppen automatiskt dålig. Jag har haft bra chefer också och då har inte de här problemen funnits. Jag får inte ångest när jag möter min nuvarande chef.
Slog näven i diskbänken
I dag jobbar Tommy på ett demensboende där inga av de här problemen finns, men han är påverkad fortfarande och vet inte om han någonsin kommer bearbeta klart sin tidigare arbetsplats.
– Folk som är utomstående säger att det är skitsnack i äldreomsorgen men skitsnack är bara ett sätt att få ventilera. Där jag jobbar nu är vi öppna med att ventilera direkt när något händer, det har jag drivit på. Skulle vi inte få prata skit tror jag vi skulle må väldigt dåligt.
Men han gör skillnad på ”det dåliga” och ”det goda skitsnacket”. Är det ventilering eller är det elakheter?
På den tidigare arbetsplatsen fick kollegorna öknamn och ställde provokativa frågor. Om någon köpt en dyr jacka blev hen trakasserad för det.
Hur hanterade ni mobbningen?
– Det fanns ett sköljrum på avdelningen och där gick vi in, stängde dörren och slog näven i diskbänken, pang! För att få ur oss det aggressiva så det inte gick ut över våra äldre.
Medan han säger det slår han näven i köksbordet, bredvid kaffekoppen och snusdosan, och spricker upp i ett leende åt det som i efterhand låter absurt.
Texten fortsätter under videon.
Undersköterskan Tommy Rolandsson blev mobbad på jobbet. Hör honom berätta.
Skrev roman om mobbning
Mobbning och usel psykosocial arbetsmiljö är ett viktigt tema i Tommys debutroman ”Djursantina”.
Den handlar om Tina som vuxit upp i Falköping men flyttat till Djursholm, gift sig med en välbeställd man och varit hemmafru i 16 år – när maken vill skiljas. Hon flyttar tillbaka till Falköping och börjar jobba i sitt tidigare yrke, som undersköterska på ett äldreboende.
Där möter hon mobbning av samma typ som på Tommys tidigare arbetsplats. Hon får öknamnet Djursantina vilket anspelar på att hon bott i Djursholm.
– Det är två olika orter med helt olika kulturella normer. I Djursholm finns inte jantelagen men i Falköping finns den desto mer. I Falköping finns det dock mer acceptans för att vara misslyckad. Dessa världar krockar för Tina. Jag har väl en hatkärlek till de båda orterna, i likhet med Tina, säger Tommy.
Undersköterskor känner igen sig
Till sin hjälp i skrivandet använde Tommy sina gamla dagböcker från den svåra tiden. I romanen gör Tina en Lex Sarah-anmälan när en kollega kränker en av de äldre, vilket Tommy också har gjort.
– Mycket händer som aldrig kommer fram, för folk vågar inte anmäla.
Vilka reaktioner får du på boken från andra som jobbar i vården?
– Undersköterskorna känner igen sig i hur det är att vara den enda som har medicindelegering på kvällen när man går med vikarier, allt ansvar vilar på dig. De känner också igen sig i att yrket är relationsbaserat och det kan gå snett.
När Tommy berättar för utomstående om mobbningen har de svårt att tro att det var så illa som han beskriver det.
– Mitt i skiten normaliserar man beteendet. Chefen sa på ett möte: jag har mina sidor. Hon kom undan med det. Vi blandade in facket, det var lugnt i tre veckor, sen var hon som vanligt. Men jag tackar henne samtidigt för utan henne hade det inte blivit en bok.
