Det är ju sossarna som skapat Nooshi Dadgostars ministerkrav

Så har då Vänsterpartiet haft sin kongress och i stor enighet antagit en valplattform som slår fast att partiet inte kommer att stödja eller släppa fram regeringar utan vänsterpartister i regeringen.

Och under två veckors tid har socialdemokratiska ledarsidor, med Aftonbladet i täten, prövat olika tonlägen för att förmå partiet att inte landa i ett sådant beslut.

Det olika S-röster velat förmå V att ta in är ungefär detta:

De ultimativa kraven på V-ministrar splittrar de rödgröna (eftersom C absolut inte vill samarbeta med V i någon som helst form). Kraven kan dessutom skrämma mittenväljare (kommunistspöket!). Och en roll som stödparti kan faktiskt ge politisk utdelning det med (kolla bara på Jimmie Åkesson!).

Väljarna vill ha besked

Allt det där är förstås sant.

Ur mitt perspektiv hade det varit rimligare om V landat i ett beslut om att de aldrig skulle stödja eller släppa fram en regering där Centerpartiet har ministerposter.

Och ska man ställa ultimativa krav på S hade det väl varit bättre att mumla sig igenom hela valrörelsen och plocka fram atombomben först när talmansrundorna drar i gång. Å andra sidan vill väljarna ha tydliga besked i regeringsfrågan innan valet.

Å tredje sidan är det ju sympatiskt att låta V-medlemmarna verkligen säga sitt flera månader innan valet. Det bör kanske alldeles särskilt tilltala Socialdemokraterna, av tradition varma anhängare av fungerande föreningsdemokrati och genomdiskuterade, väl förankrade inriktningsbeslut.

Så här är vi nu.

Vill minska S handlingsutrymme

Vänsterns partiledning vill utöva verklig makt och för att göra sig trovärdiga i det har man bränt ett ansenligt politiskt kapital internt på att rensa ut dårar, extremister och tokroliga individualister.

Men i samma veva har de skaffat sig självförtroende. Tänk att med sådan emfas både kräva ministerposter och samtidigt förutsätta att det finns en självklar uppsättning personer med partibok som utan vidare bör få bli ministrar.

Och varför kan inte detta lite mer disciplinerade och trimmade parti nöja sig med en roll som stödparti?

Det är bara att lyssna på hur det lät i talarstolen i helgen. V vill ha inflytande över alla delar av den politik som en eventuell Magdalena Andersson-ledd regering kommer att föra.

Man har gjort analysen att det bara är så man kan stoppa att det huxflux dyker upp nya löntagarfientliga uppgörelser med högern kring exempelvis arbetsrätten eller hyressättningen. Man har också gjort analysen att det bara är så man på allvar kan hindra S från att fortsätta skärpa migrations– och kriminalpolitiken ihop med Moderaterna och Sverigedemokraterna.

En misskött relation

Och den stora misstron är kanske den verkliga berättelsen om Vänsterpartiets krav på ministerposter. Det här handlar i grunden om att S vanskött relationerna till partier de kallt räknar med som sitt regeringsunderlag. MP ställer för övrigt samma krav på S som V, men om detta hörs det mindre.

Så vill man förstå varför Dadgostars parti landat som det gjort går det till exempel inte att förbise att det i januariavtalet fanns en klausul som slog fast att Vänsterpartiet inte skulle tillåtas ha något inflytande alls på en socialdemokratiskt ledd regering.

Långsint? Ja, kanske. Det var ju länge sen och partisekreteraren Tobias Baudin har ju sagt att det var dumt och fel av S att gå med på det.

Flirtar med högern

Samtidigt ser alla att Magdalena Andersson öppnar för samarbeten med Ebba Busch. Och arbetsmarknadspolitiske talespersonen Ardalan Shekarabi vill helst regera med Moderaterna. Det gör nog inte direkt V-politikerna mer sugna på ett öppet förhållande.

Så visst är det möjligt att Nooshi Dadgostars krav skadar den samlade oppositionen. Men kraven är inte oförklarliga. De är den politiska följden av en relation som S inte förmått underhålla.

Vänsterpartiets nya linje kring statsrådsposterna är helt enkelt skapad av Socialdemokraterna.