Sen när blev alla kristdemokrater och kärringar gällande förskolan?

”Käften, kärring”, tänker jag när någon ännu en gång ifrågasätter mitt eller andras föräldraskap för att vi vill att våra barn ska få mer tid i förskolan än 15 timmar i veckan.

Ni vet vad det handlar om:

Ska man verkligen ha barn på förskolan när man är föräldraledig?

Många duktiga mammor

Kvinnor ska orka, klara av och vilja ha alla sina barn hemma samtidigt. Tonläget är högt.

De som vågar lyfta att de faktiskt inte orkar heltid ensamma med både bebis och syskon attackeras.

”Varför skaffar du ens barn om du inte vill vara med dem?”

Samtidigt fylls flödena och kommentarsfälten med självupplevda historier om hur ens mamma eller man själv minsann orkade och prioriterade sina ungar.

Bullbak, pyssel, rundor till parken och läsa bok medan man ammar.

Det är säkert supermysigt för många. Men inte hela tiden, väl?

Själv får jag kaninpuls av tanken av att både göra allt detta och amma, trösta och bära runt på en bebis hela dagarna.

Skiljer mycket mellan kommuner

Det som inte får lika mycket utrymme är svårigheterna att sysselsätta ett barn de dagar då vädret är skit, bebisen störs av minsta ljud eller man själv som mamma inte fått sova mer än 45 minuter i sträck på veckor.

Eller när ens barn undrar varför den missar allt skoj som sker på föris (ja, hör och häpna: många barn älskar förskolan).

I Stockholms kommun får föräldralediga 30 timmar i veckan, i min hemkommun Malmö får vi nöja oss med 15.

För att inte tala om det absurda vakuum som uppstår när man inser att papporna inte ens figurerar i ekvationen.

Pressat läge för pedagoger

Men det är klart att man fattar den till majoriteten kvinnliga personalen på förskolorna runtom i landet.

De har faktiskt rätt i att läget är pressat.

Barngrupperna var vuxit sig ohållbart stora, lokalerna blir mindre och trängre och ljudnivån är alltför ofta direkt skadlig.

Ska fler barn gå längre blir det ännu tuffare och en gravid morsa kan innebära efterlängtad luft i bemanningen.

Och trots larm på larm på larm så verkar få kommuner villiga att putta in de resurser som krävs för att få till en ändring.

Gyllene tillfälle att fixa föris

Nu ser vi minskande barnkullar i större delar av Sverige. I stället för att bemanna upp och se det som en möjlighet att rätta till detta systemfel sägs nu personal i stället upp.

I stället verkar det pressade läget och kass politik leda till att kvinnor ger sig på varandra.

Det är kanon att så många självutnämnda mammakingar är stolta och glada över sina familjesituationer.

Att ha både tiden, orken och den ekonomiska möjligheten att vara hemma länge, arbeta deltid och att bo så pass stort att det funkar att ha barn hemma hela dagarna är ju jättebra.

I den bästa av världar har alla som vill ha det så exakt så.

När blev alla kristdemokrater?

Men vad i hela Kristdemokraterna är det som händer med kvinnor efter barn?

Har vi glömt bort att alla inte är samma och att alla inte vill ha det så.

Många mammor vill, liksom pappor, något mer. Jobba, hinna sova, orka träna eller träffa en kompis.

Är det verkligen så fel?

Och ska vi mäta rimlighet efter vad kvinnor klarar av?

Då skulle vi kvinnor tolerera alla sorters våld och övergrepp, leva i ofrihet och inte ens vara avlönade.

Det minsta vi kan göra är att i alla fall tillåta varandra att vilja mer.

Och samtidigt som vi kvinnor tjafsar vidare fortsätter männen dra ifrån – på vår bekostnad.