Karin kickades av Läkarmissionen – ”konkurrenterna” erbjuder skamlön

Karin Melin jobbade på Läkarmissionens second hand i över åtta år. Hon gick från tre månaders praktik till fast jobb på 75 procent med lönebidrag.

Tidigare arbetade hon bland annat som fritidshemsföreståndare. Men en långtidssjukskrivning satte stopp. Hon fick diagnoserna adhd och autism och behöver ett jobb där det till exempel är okej med flera korta pauser i stället för att äta lunch med andra.

Arbetet och Handelsnytt granskar i en serie artiklar villkoren för dem som på olika sätt är anställda i butiker som drivs av välgörenhetsorganisationer. Vi har i tidigare delar visat att Stadsmissionen betalar låga löner och utnyttjar personal som är i behov av olika stöd för att klara sina arbeten.

Läkarmissionen driver, precis som Stadsmissionen, second hand-butiker för att dra in pengar till välgörenhet. Där finns också utrymme för arbetsträning, praktik och bidragsanställningar för personer som behöver stöd och anpassning.

”Fick inte prata fritt med varandra”

Men Karin beskriver att arbetsplatsen i längden blev en plats av rädsla i stället för en plats där arbetstränande kände sig värdefulla och nyttiga. En bild som liknar den vi funnit i vår granskning av Stadsmissionen.

– Man var hela tiden rädd att göra fel. Vi fick inte prata fritt med varandra, hjälpa eller trösta om någon var ledsen.

Karins anpassningar togs successivt bort under det sista året hon var anställd. Hon tycker att varken Arbetsförmedlingen eller Läkarmissionen hade kunskap om vad som krävdes. Då var lönebidraget omkring 60 procent av hennes lön.

– De fick det för att göra anpassningar så jag skulle kunna jobba. När jag önskade förståelse för min autism och adhd så svarade chefen inför Arbetsförmedlingen att de ”inte är psykologer eller terapeuter”.

”Han ville bli av med oss”

I december 2024 fick allt ett slut. Karin och fyra andra kallas till möte med chefen.

– Jag förstod direkt vad det handlade om. Men chefen pratade på om olika saker, som att det är jobbigt att vara chef och att ekonomin var dålig. Till slut kom det: Vi var uppsagda.

Karin Melin hade först fyra månaders uppsägningstid. Efter det väntade arbetslösheten.

– Chefen sa att det var nya regler för lönebidragen, men jag är övertygad om att han ville bli av med oss. Alla vi som fick gå är personer som vågar säga ifrån, säger Karin.

Enligt henne var alla som jobbade i butiken då anställda med bidrag från kommunen eller Arbetsförmedlingen. Alla behövde anpassningar för att jobbet skulle fungera.

För få utbildade handledare

Johan Ireblad, verksamhetschef på Läkarmissionens second hand, säger att de som hade bidragsanställningar fick de anpassningar de hade rätt till. Men att man hade för få utbildade handledare. Dessutom hade organisationen dragits med ett ekonomiskt underskott i flera år och något behövde göras.

– Vi hade en stor mängd lönebidrag och behövde fler i arbetsledande befattning för att kunna ta hand om dem på ett professionellt sätt. Då behövde vi säga upp de här personerna.

Han tillbakavisar uppgifterna om att anställda var rädda.

– Det är naturligtvis oerhört tråkigt att höra. Men det är subjektiva uppfattningar, som jag inte kan kommentera. Men jag tycker inte att vi har en sådan miljö, säger Johan Ireblad.

Erbjöds 17 000 i månaden

I början av april förra året gick Karin Melin ut från Läkarmissionen för sista gången. Sedan dess fylls dagarna med allt som krävs för att få livet att gå ihop med a-kassa, sjukpenning och bostadsbidrag. Pengarna räcker inte ens till det nödvändigaste.

– Jag lagar billig mat, syr och lagar kläder. Och säljer saker på Tradera för att få in extra pengar. Mina tonåringars mat kostar 5000 i månaden och jag äter det som blir över. Och så söker jag så många jobb jag hinner, förra månaden blev det 16 stycken.

Några av ansökningarna har varit till andra välgörenhetsbutiker. När hon sökte till kedjan Artikel2 fick hon en smärre chock.

Hon blev erbjuden jobb med en lön på under 17 000 i månaden på 75 procent – 10 000 lägre än på Läkarmissionen. Det visar sig att facket har skrivit ett nytt avtal med den idéburna second hand-branschen.

– Så fort jag säger att jag har lönebidrag så blir det den här låga lönen. Det är inte klokt, facket är det enda vi har och så har de gått med på det här. Om inte de värnar om oss, vem ska göra det då?

Ingen förtur till fast jobb

Artikel2, som erbjöd Karin jobb, ville använda en del i avtalet som är till för personer mycket långt från arbetsmarknaden. Som kanske aldrig haft ett jobb förut.

Den som anställs på de villkoren får både väldigt låg lön – till att börja med motsvarande 80 procent av lägstalönen. Dessutom ger jobbet ingen förtur till fast anställning enligt lagen om anställningsskydd. En heltidslön börjar på 21 063 kronor.

Meningen är att det ska vara som ett halmstrå för de som har allra svårast att få jobb. Men Karin har gott om erfarenhet och tillhör inte på något vis den här gruppen, enligt facket. Hon ska inte ha den här anställningsformen.

– Det är inte syftet. Tanken är att det här ska vara till för arbetsintegration. Bara för att du har lönebidrag så behöver du inte vara långt från arbetsmarknaden, säger Henrik Brolin, ombudsman på Handelsanställdas förbund, som tecknat avtalet.

”Måste förtydliga vad som gäller”

Men hur kan ni teckna ett avtal som är så lätt att missbruka?

– Avtalet är nytt, då stöter man på saker som inte fungerar som det är tänkt. Vi ska utvärdera det här, kanske måste vi förtydliga vad som gäller. Det var svårt att få till ett avtal för den här branschen överhuvudtaget. Arbetsgivarna ville ha möjlighet att anställa med lägre lön för dem som står längst från arbetsmarknaden.

Karin känner att ni inte värnar henne med det här avtalet. Vad säger du om det?

– Jag kan förstå att hon känner så och det är olyckligt att hon och andra i hennes situation inte känner sig sedda av oss. I Karins fall är det inte avtalets konstruktion som skapar oredan utan arbetsgivarens hantering och där har vi agerat. Det är klart att vi noterar om det finns saker i avtalet som behöver åtgärdas, som vi får ta upp i förhandlingar med arbetsgivarna, säger Henrik Brolin på Handels.

Lägre krav än för tillsvidareanställda

På Artikel2 säger försäljningschefen Caisa Ingemarsdotter att även personer med branschvana kan hamna längre ifrån arbetsmarknaden och ha ett utvecklingsbehov. Då kan anställningsformen vara aktuell.

– Kraven är anpassade och lägre jämfört med våra tillsvidareanställda. Vi matchar kandidater mot den lediga tjänsten som vi bedömer att den har kompetens för. Ibland överensstämmer inte kandidatens uppfattning med vår bedömning.

Men här har ni velat anställa en erfaren person på en tjänst med större ansvar och ändå använda den anställningsformen. Facket säger att det är fel. Varför tänjer ni på avtalet?

– Vi har en enad syn i frågan som vår arbetsgivarorganisation Fremia på hur kollektivavtalet ideburen handel kan tillämpas och vi följer riktlinjerna för anställningsformer, säger Caisa Ingemarsdotter.

Används även av Stadsmissionen

Anställningsavtal vi kommit över visar att även Stadsmissionen använder den anställningsformen när de nyanställer personer som inte alls står allra längst från arbetsmarknaden.

– Alla lönenivåer har vi samverkat och överenskommit. Att vi har medarbetare med lönestöd är ju just för att hjälpa deltagare ut i arbetslivet, säger Dianna Hylan, chef med ansvar för second hand-butikerna i Stockholm.

Om Karin hade tackat ja till jobbet på Artikel2 hade hon riskerat att stå utan jobb efter, i bästa fall, tre år. Med den låga lönen skulle också a-kassa och sjukpenninggrundande inkomst ha sänkts.

– Jag hade blivit ännu fattigare om jag hade tackat ja, kanske blivit bostadslös.