Därför har Halldorf rätt i att vänstern behöver religionen

Det var en av de gånger då en ung man blivit ihjälskjuten på öppen gata i närheten av mitt hem.

Innan kroppen hunnit kallna framträdde två skilda perspektiv i den lokala facebookgruppen.

Där fanns inget att sörja, menade vissa. Han hade sig själv att skylla. Låt dem ta kål på varandra, så länge det inte drabbar någon utomstående.

Att offret var en del av den organiserade brottsligheten var en självklar utgångspunkt.

På andra sidan stod de som såg den döde som en av oss. Och därmed också värd att sörja.

En som gått i våra skolor, spelat i våra fotbollslag, hängt i vårt centrum.

Det kunde ha varit jag.

Om han valt bort vår gemenskap för ett liv i destruktivitet så var misslyckandet även vårt.

Mönstret från gruppen känns igen från alla orter.

Ekonomiska faktorer formar samhället

Inom socialdemokratin vinner en vulgärmaterialistisk föreställning om att människors värderingar är ovidkommande mark.

Det är ekonomiska faktorer som formar vårt samhälle.

Javisst. Men huruvida människor röstar för att barn ska sitta i fängelse eller gå i skolor där även de som faller utanför den allt trängre normen fångas upp – en synnerligen materiell fråga – kan inte härledas direkt ur deras lönebesked.

Det fanns goda anledningar till att den unga arbetarrörelsen skolade sina medlemmar i kraften i att gå samman i stället för att bara strida för sig själv.

Men vem talar i dag om något större än egenintresset, något som sträcker sig längre än till omedelbar tillfredsställelse här och nu?

De politiska ideologierna har sedan länge abdikerat från sina visionära ambitioner.

Svaret är religionen

Svaret är, visar kyrkohistorikern Joel Halldorf i nyligen utkomna Makten och det heliga, religionen.

Religionen erbjuder den klangbotten som saknas i den till byråkratisk administration reducerade realpolitiken.

Detta har reaktionära krafter världen över förstått att utnyttja. Som Halldorf konstaterar är det lättare att motivera människor att offra sina liv för ”äran, den sanna tron eller Gud själv” än i ett krig för att erövra mark och naturresurser.

Det gäller Trump, det gäller Putin, det gäller ayatollan.

I Europa har dessa argument, intressant nog, haft svårt att få fäste bland praktiserande religiösa.

I Sverige ligger till exempel stödet för Sverigedemokraterna, som ofta talar om Sverige som ett kristet land, bland regelbundna gudstjänstbesökare på mellan en tredjedel och hälften jämfört med väljarkåren i stort.

Det är i stället icke-religiösa som lockas av att se religionen som ett kitt i nationens tjänst.

Icke-religiösa och kulturkristna – sådana som identifierar sig som kristna men sällan engagerar sig i organiserade religiösa praktiker.

En giftig cocktail

Undantaget är fundamentalistisk religiositet, med dess manikeiska världsbild där det godas riddare står mot ondskans makter.

Här blandas – också i Sverige, även om denna grupp är relativt liten – en giftig cocktail av å ena sidan föreställningar om den egna moraliska överlägsenheten och å andra sidan känslan av att utgöra en förtryckt minoritet.

Övertygelsen om att man alltid kämpar för det goda och slår ur underläge kan rättfärdiga de mest fruktansvärda övergrepp.

Donald Trumps deliriska utspel kan inte förstås isolerade från den framgångsteologi som präglar hans världsbild, lika lite som Pete Hegseths aggressioner kan analyseras utan referens till apokalyptiska föreställningar om den yttersta tidens andliga krig.

Motståndare åberopar religiösa värden

Men även flera av högernationalismens starkaste motståndare åberopar religiösa värden.

Präster och pastorer deltar i gatuprotester mot ICE, troende från olika religioner skyddar varandras helgedomar, påven dundrar mot Hegseth och hans gelikar.

Och svenska frikyrkliga protesterar mot den inhumana migrationspolitiken.

Här blir Halldorf som skarpast: företrädare för kyrkan måste, argumenterar han, våga stå upp för att vissa sätt att tillämpa kristendomen strider mot det kristna budskapet i dess helhet.

Till exempel definieras människans nästa i Bibeln som den som är särskilt utsatt, inte som dem vi har oss närmast.

”Det är alltså möjligt att göra teologiska kopplingar mellan kristen tro och den nya högerns nationalism, men det är en dålig teologi som inte håller för närmare granskning.”

Måste appellera till något mer

Men det heliga, som Halldorf definierar det, är inte religionerna förbehållet.

Man kan även på sekulära grunder åberopa högre värden, koppla samman individen med något större.

Just det gjorde man, från höger till vänster, innan ideologiernas död proklamerades.

Detta är lärdomen från religionens återkomst i politiken: för att få med sig människor för att förändra världen måste man appellera till något mer än deras kalkylerande rationalitet.

Något mer än det snäva egenintresset.

Man måste presentera en idé om det goda samhället. Samhället som är gott i en djupare bemärkelse än att människors grundläggande materiella behov tillgodoses.

Arbetarrörelsens styrka består i att man organiserar dem vars liv begränsas av den rådande ekonomiska ordningen, men vars arbete denna ordning samtidigt står och faller med.

En gemenskap byggd på delade materiella intressen.

Men utan en övertygelse – en värdering – om att dessa intressen bäst tas tillvara genom att solidariskt stå upp för varandra faller rörelsen samman.

Även den sekulära vänstern behöver sina heliga värden.

Solidaritet växer ur insikten

Solidariteten växer ur insikten: Det kunde ha varit jag.

Det kunde ha varit jag som växte upp i ett dysfunktionellt hem, det kunde ha varit jag som upplevde skoltiden som en lång räcka av misslyckanden, det kunde ha varit jag som fann min enda bekräftelse i det kriminella gänget.

Det kunde ha varit jag som hänvisades till att jaga timmar och extrajobb, det kunde ha varit jag som förlorade mitt jobb och min försörjning, det kunde ha varit jag som cyklade i snålblåsten med en låda thaimat på ryggen.

Det kunde ha varit jag som måste fly mitt hemland.