Därför är liberalernas demokratiförsvar så farligt
Demokratin dör inte bara när makten missbrukas. Den dödas också av liberaler som tycker procedurer är viktigare än politik, skriver Arbetets kolumnist.
Polis övervakar kön av ankommande flyktingar i snålblåsten vid Hyllie station i Malmö i november 2015.
Det är något konstigt med liberalernas försvar av demokratin.
Institutet Varieties of Democracy i Göteborg har i sin årliga rapport visat på en allvarlig försvagning av folkstyret i en rad länder.
I Sverige har vi fått en debatt om huruvida Tidöregeringen är en del av trenden genom att strunta i Lagrådet och i kritik från remissinstanser.
Det är formella brister i beslutsfattandet som står i centrum i den liberala analysen av demokratins kris. Procedurerna följs inte ordentligt, institutionerna rundas. Det är en märkligt opolitisk och snäv bild av vad demokrati är.
Problemet med liberalernas syn är att den utgår från att politisk makt är farlig och bör användas så lite som möjligt. Vissa säger det uttryckligen.
I en text i Dagens Nyheter skriver statsvetaren Gina Gustafsson att politiker ska vara rädda för ”den makt de fått och sin impuls att missbruka den”.
Populisterna lovar en lösning
Som försvar för demokratin är detta principiella motstånd mot att använda politiken katastrofalt.
Högerpopulisternas bästa argument är att de inte är bundna av procedurerna – de lovar att lösa folkets problem utan att bry sig om perukstockarna i domstolarna eller nere i Bryssel.
I valet mellan politiker som säger att de är bakbundna och politiker som vill bryta dödläget kommer de senare att vinna.
Den motsättning som liberala tyckare ser framför sig kan beskrivas som en skala där politisk vilja utgör den ena änden och procedurer som hindrar beslutsfattandet för att säkra rättssäkerheten den andra.
Men modellen borde snarare vara en triangel med tre hörn. Tre olika värden måste vägas mot varandra: folkviljan, handlingskraften och rättssäkerheten.
Den förda politiken måste avspegla vad väljarna vill, det måste vara möjligt att få något gjort och det måste ske med hänsyn till individuella rättigheter och enligt förutsägbara procedurer.
2015 var demokratin i fara
Att identifiera demokratin bara med det tredje värdet, rättssäkerheten, är absurt.
När demokratin ska utvärderas kan inte bara procedurerna finnas med. Demokratin fungerar inte om något av detta utesluts.
Det farligaste läget för svensk demokrati på länge inträffade 2015.
Under sensommaren fördubblades antalet asylsökande, från cirka 1 500 till 3 000 personer i veckan.
Under hösten steg antalet mot 10 000 i veckan. Parallellt blev invandring väljarnas viktigaste fråga.
Politiken svarade på det politiska trycket genom att hävda att invandringen inte var en politisk fråga över huvud taget och inget som demokratin kunde påverka.
Frågan var delegerad till domstolar och Migrationsverket, EU förbjöd Sverige att ha gränskontroller och asylrätten var reglerad i FN-konventioner.
Medan de vanliga politikerna lovade att de var bakbundna exploderade Sverigedemokraterna i opinionen, från 10 till 20 procent på några månader.
Folkviljan triumferar
Att politikerna till sist återtog initiativet, bröt procedurerna och stängde Öresundsbron med en speciallag bröt en utveckling som höll på att sluta med egen majoritet för det parti som helt struntade i rättssäkerheten.
Nästa mandatperiod kommer att ställa krav på handlingskraft.
Försvaret ska byggas upp, rättsväsendet behöver fortsätta stärkas, behoven i välfärden är betydande och klimatomställningen måste skyndas på samtidigt som infrastrukturen rustas.
Med de procedurer som binder den ekonomiska politiken – en självständig riksbank, överskottsmål och förbud mot att samordna finans- och penningpolitik – kommer det inte att gå.
Men än en gång måste folkviljan och handlingskraften trumfa procedurerna, trots kritik från DN-skribenter och remissinstanser.
En liberal tragik
Föreställningen att demokratin är ett ömtåligt prydnadsföremål eller en farlig giftflaska som bäst skyddas genom att låsas in är felaktig.
Dels eftersom den ignorerar folkets legitima rätt att förändra samhället, dels eftersom den inte fungerar som ett effektivt försvar för folkstyret.
Demokratin är ett bruksföremål som gör nytta i händerna på den som vill använda det för att göra gott.
Den liberala tragiken är att politiker som är rädda för makten är ett lika stort problem för demokratin som de politiker som söker makten för sin egen skull.