Lena Ahlgren Johansson: ”Jag är trött på medelklassförfattares medelklassliv”
Lena Ahlgren Johansson är personlig assistent och debuterar som författare med en roman på 760 sidor som kretsar kring en arbetsplats. Hon drömmer om ett starkare fack och större gemenskap.
– Vi är inte önskade av den regering vi har i dag.
Personliga assistenten Lena Ahlgren Johansson aktuell med roman som handlar om en skrivmaskinsfabrik.
Hon använder ofta ordet ”vi” och syftar i citatet ovan på en ganska stor grupp i Sverige: vi i facket Kommunal, vi som bor på landsbygden, vi som är sjuka, vi som utvisas för att vi har för låg lön.
Den sista gruppen klappar hennes hjärta särskilt för.
– Tänk om alla vi som arbetar med människor tog en skylt, skrev vår lön på den och satte oss utanför riksdagshuset. Det skulle nog få ganska stor effekt om vi alla gjorde det. Jag vill att man ser det som en styrka att vara i gemenskap, säger Lena Ahlgren Johansson vid sitt blåmålade köksbord i Farsta, där hon dukat fram frukostfrallor, avokado och kaffekoppar.
– Man måste prata med människor, så skapar man ett vi. Prata med grannarna och folk på busshållplatsen. Det är små kontaktytor, sen blir det större.
Lenas debutroman ”Rotsaker” ges nu ut på Bonniers. Boken kretsar kring skrivmaskinsfabriken Halda i Blekinge.
Flickan Harriet och hennes kompisar samlar på berättelser från den stora arbetsplatsen, som för barnen är synonym med vuxenvärlden.
I vuxen ålder får Harriet, som stannat kvar på orten, i uppdrag av ett museum att sammanställa berättelser från fabriken.
Vill inte ge en SD-bild av Sverige
En stor del av romanen utspelar sig på 1970–1980-talet.
En tid som präglades av en större gemenskap – på gott och ont.
– Facket var starkt och man var lojal med sin arbetsgivare och sina arbetskamrater, samtidigt som man kunde vara extremt elak.
På bokens arbetsplats hade mycket klassats som mobbning i dag.
Och en ung kvinna från fabriksgolvet blir våldtagen av en av männen på kontoret.
Så det är inte en romantisk skildring av ett svunnet bruksorts-Sverige.
– Jag ville inte ge en SD-bild av ett gult och blått Sverige.
Hon säger att boken är ”hitte-på” samtidigt som hon plockat bitar från verkligheten.
Kollegorna på fabriken har namn som Sven-i-helvete och just det namnet har författaren tagit från en verklig person.
”Många kollegor är rädda för att inte få fler timmar. Men jag tror inte det händer i vår grupp för vi är ganska starka. Många är rädda ändå så det är alltid jag som står längst fram och säger vad vi tycker. Vi har en bra dialog med chefen”, säge Lena Ahlgren Johansson.
Växte upp nära Haldafabriken
Lena är själv uppvuxen nära Svängsta där Haldafabriken låg, nu är den nedlagd sedan många år. Hennes mamma var ensamstående och jobbade på fabriken.
I likhet med romanens huvudperson Harriet tillbringade Lena därför många helger hos sin mormor.
Alltid tog Lena med sig sin skrivmaskin som mamman tagit hem från jobbet, en beige Facit privat, en sådan som Astrid Lindgren skrev sina böcker på.
Senare fick hon en elektrisk skrivmaskin. Vanan att skriva på maskin sitter fortfarande kvar i Lenas fingrar.
– Folk frågar mig varför jag slår så hårt på tangenterna när jag skriver på datorn, säger Lena och slår neråt med sina fingrar i luften.
Vill lyfta fram arbetare
Numera jobbar Lena som personlig assistent och tidigare har hon jobbat i äldreomsorgen. Däremellan på museum.
Det var då hon började fundera på vems berättelser som eftervärlden får ta del av och bestämde sig för att skriva en roman om arbetare på Haldafabriken.
– Jag ville plocka fram så många berättelser som möjligt. Samtidigt gör jag ju fel som berättar deras historia.
Är inte du en del av den då?
– Jo, jag är ju det. Men jag berättar också om ungerska och finska invandrare för jag tycker det är viktigt. När jag pluggade kulturvetenskap pratades det mycket om att man bara fick skriva om att vara gay ifall man är gay – vilket jag är. Men jag tycker att om man verkligen försöker förstå och se saker inifrån så får man som författare nästan skriva om vad som helst. Jag är lite trött på medelklassförfattare som skriver om sina medelklassliv.
Hur känns det att som debutant få ge ut en roman på 760 sidor på Bonniers?
– Jag trodde inte riktigt på det. Förläggaren ringde och sa att de ville ge ut den, men vi behövde jobba lite med den. Hon sa att vi behövde korta 150 sidor men i slutändan blev den lika lång ändå. Jag tror att den behöver alla sina sidor.
Lena har skrivit på romanen i omgångar, med sju års mellanrum sedan nyårsdagen 2006.
Började skriva romanen för 20 år sen
Lena har skrivit på romanen i omgångar, med sju års mellanrum sedan nyårsdagen 2006.
– Jag hade inte kunnat skriva boken när jag var 30 eller ens 40, jag behövde alla mina erfarenheter.
Lena frågar om jag vill se Rotsaker-lådan. Jag följer efter in i hennes sovrum, en av lägenhetens tre katter slinker också efter. Framför fönstret står ett skrivbord med en laptop – skrivmaskiner har hon inte kvar några.
Bredvid skrivbordet står en industriliknande bokhylla i stål.
Från nedersta hyllan lyfter Lena fram en låda som är mycket djupare än jag förväntat mig.
Hon öppnar och lyfter upp en tjock bunt av manuset utskrivet, anteckningsböcker med utkast, tidningsurklipp om fabriken samt olika tabeller och släktträd som fanns med i den ursprungliga versionen av manuset men som inte kom med i boken.
– Just nu är jag lite mätt och skriver mest för hand.
Gillar jobbet som personlig assistent
Lena tycker om sitt jobb som personlig assistent och drivkraften är att hennes brukare ska ha det bästa möjliga livet.
En svår hästolycka som Lena råkade ut för en gång i tiden gav henne förståelse och ödmjukhet för vad det innebär att vara beroende av andra, inte kunna duscha själv.
Ordet ”vi” använder Lena mycket på jobbet också.
Vi skriver en avvikelserapport, säger hon till kollegorna när något blivit fel, och formulerar rapporten i vi-form så ingen känner sig utpekad.
– Många kollegor är rädda för att inte få fler timmar. Men jag tror inte det händer i vår grupp för vi är ganska starka. Många är rädda ändå så det är alltid jag som står längst fram och säger vad vi tycker. Vi har en bra dialog med chefen.
Lenas debutroman ”Rotsaker” ges nu ut på Bonniers. Boken kretsar kring skrivmaskinsfabriken Halda i Blekinge.
Önskar mer kamp
Lena är fackligt ombud för Kommunal på sin arbetsplats, personlig assistans inom Stockholms stad.
Hon har en så kallad PAN-anställning som från början var tänkt för den som är assistent åt en anhörig.
– Det är en rätt sunkig anställningsform. Vi har inga lönesamtal och vi är undantagna från las (lagen om anställningsskydd). Vi kan jobba i sju år utan att bli fastanställda.
Lena säger att hon har tur som går på ett schema och har en och samma brukare, det är inte fallet för alla hennes kollegor.
Hon önskar sig mer kamp inom facket och samhället i stort. Hon gläds åt att folk i USA börjat gå ut och demonstrera i stora skalor och vill se samma sak i Sverige.
– Jag önskar att gemenskapen kom tillbaka i en bra form. Där inte familjen är den största enheten. Jag är uppvuxen på 1970-talet och då fick man med sig en viss anda. Jag önskar att facket var stort igen och att alla gick med.
Lenas tre favoritord
1 Vi
– Vi är det vackraste ordet: det signalerar att man inte är ensam i världen. Så mycket större än två eller flera jag.
2 Folkbildning
– För att folkbildning är folkets vilja att bilda sig av egen kraft.
3 Kurage
– Kurage betyder för mig en god, inte krokryggad, etisk hållning. En som tar ansvar både för att vara tyst och att tala.