Valter Nilsson borde inte skriva valmanifest åt Liberalerna

Valter Nilsson är Göteborgsfenomenet som nästan gav upp artistdrömmarna, innan han till slut bytte språk till svenska och plötsligt blev bekant för en storpublik.

Nyss släpptes hans nya album, ”Högsbo Riviera”. De planerade konserterna är utsålda.

Det kan klia i fingrarna hos diverse kritiker att dra lite försiktigt i marionettrådarna från olika håll när en artist till synes trollas fram. Som ur tomma intet.

Den tanken har jag vilat i själv många gånger.

Just den här gången var kulturskribenten Björn Werner först ut.

I Göteborgs-Posten skriver han om bilden av Göteborg som Nilsson målar upp och beskriver den som ”klyschbingo i göteborgsromantisk namedropping”

Absolut. Och jag förstår verkligen om GP:s läsare redan är dödströtta på frälsaren från Högsbo, med ideliga porträttintervjuer och liverecensioner. Werner beskriver hur många drar och sliter i Valter Nilsson just nu.

Lokapatriotiska försvarstal

Från Marcus Berggrens lokalpatriotiska försvarstal till att Nilsson blir socialdemokraten Daniel Suhonens alldeles egna arbetagrabb-frälsare som får bära hela folkhemsnostalgin på sina axlar och försöka förklara väljarnas flykt till partiet på högerns ytterkant i podden ”Suhonen möter”.

Generellt är det ytterst sällan det framkommer en perfekt skulpterad artist, med både moderiktiga skor, en idealistisk bakgrund och ett genuint patos som både kan sätta hjärtan i brand och samtidigt bibehålla en sorts esoterisk vibb.

Framtidsnamn som kan fylla de där satans nya arenorna som byggs i staden.

Om Valter Nilsson är just det återstår att se.

Jag noterar att det inte ser helt förfärligt ut med de korta, röda shorts han är iförd på 2025 års album ”Bland de gyllene och de allmänt brända” som för tankarna till någon sorts coctailstimmigt strandparty i Kalifornien 1983. Gott så, för mig.

Alternativet illavarslande

Men alternativet som Werner för fram till den romantiserade och estetiserade bilden som Nilsson vill måla upp är något illavarslande.

Jag vet inte om jag läser det illvilligt, men att föreslå att Nilsson i stället borde skriva om ”hybridarbete och bostadskarriär, skärmtid och arbetslöshet, social utsatthet och, på sina håll, gängbrottslighet.” gör mig orolig.

Att sälja in en romantiserad och estetiserad bild och miljö av något är en av popmusikens främsta egenskaper.

Man skulle nästan kunna säga att det är dess syfte, därför den över huvud taget existerar.

Jag hoppas innerligt att det inte är en dokumenterande popmusik som Werner efterfrågar.

Potentiella valfrågor för Liberalerna

Speciellt eftersom de brinnande, heta samtida medeklassfrågorna som Werner menar tillhör moderniteten, tycker jag mest liknar potentiella valfrågor för Liberalerna.

För det låter nästan som ett aprilskämt.

Alltså:

Ingen mer drömmande popmusik, inget romantiskt skimmer av en tid som flytt. Eller?

Alla förstår ju att den sommaridyll som målas upp av, för att nämna några, Thomas Ledin eller Ted Gärdestad inte direkt är sann, att allt bara skulle vara sol, vind och vatten utan också skrikande ungar, ösregn och skogsbränder.

Det vore förargligt om Thomas Ledin – en annan trubadur med mjukrockambitioner – skulle behöva nödgas att döpa om sin mest kända sång till Sommaren är skärmtid eller Sommaren är gängkriminalitet.

Vill man för en stund vila sinnet i Valter Nilssons texter om ett flyktigt arbetargöteborg och en öl på Tai Shanghai – Freddie Wadlings gamla stammishak – var så god.

Om alternativet är en korrekturläsning av samtiden, så skulle jag nog hellre riva av den där vackra drömmen.