Sara, 33, är arbetslös: ”Jag promenerar för att fylla dagarna”

”Jag har varit arbetslös tidigare. De många kurser i humaniora som jag läste på universitetet ledde inte till något jobb.

Dessutom har jag autism. Det betyder bland annat att jag behöver ta extra hand om mig själv för att inte drabbas av utmattning och psykisk ohälsa. För mycket stress, intryck eller otydlighet kring vad jag förväntas göra får mig lätt att må dåligt.

Men efter ett tag som arbetslös fick jag hjälp av min handläggare på Arbetsförmedlingen att söka en yrkesutbildning. Jag utbildade mig till medicinsk sekreterare. Det tog två år och innebar att mitt studiemedel tog slut. Nu har jag inget kvar. Enligt Arbetsförmedlingen skulle utbildningen ge jobb. Men nu har jag varit arbetslös i över ett år och blir inte ens kallad till intervju. Jag känner mig faktiskt lurad.”

”Ändå hann jag skaffa mig yrkeserfarenhet. Jag fick en anställning som extraresurs på en vårdcentral och jobbade där i nästan två år. Jag hade lönebidrag, så arbetsgivaren fick ekonomiskt stöd för att anpassa arbetsuppgifterna. Och jag har själv valt att bara jobba halvtid. Jag mår inte bra av mer.

”På vårdcentralen skrev jag enbart diktat, hela dagarna. Det innebär att man skriver ut inspelningar som läkare gjort efter ett patientbesök. Jag trivdes jättebra med det och hoppades verkligen på att lönebidragsanställningen skulle övergå i en ordinarie tjänst. De verkade så nöjda med mig, och jag fick aldrig höra att jag gjorde något fel.

Men så byttes chefen på vårdcentralen ut och min anställning förlängdes inte. Det är som om alla tror att bara för att man inte vill jobba heltid så är man lat och vill inte jobba alls. Men så är det inte. Alla klarar inte heltid. Jag tycker att det måste finnas plats för oss också.

Jag har sökt massor av jobb. Främst som medicinsk sekreterare, men även andra administrativa tjänster. Men jag blir aldrig ens kallad till intervju.

Ibland skriver jag att jag har rätt till lönebidrag. Jag tänker att det borde vara en fördel för arbetsgivaren, men har insett att det snarare avskräcker många – de tänker att man är krånglig. Men jag är jättebra på det jag gör.”

”I den politiska debatten hör man hela tiden att alla måste jobba. Men det går ju inte ihop om alla förväntas vara perfekta och alltid kunna jobba heltid. Det är slöseri med talanger, tycker jag. Även vi som till exempel har autism kan bidra med jättemycket.

Jag har börjat tappa hoppet. Det skrämmer mig. Jag är bara 33 år.

Jag är med i en del grupper på Facebook för arbetslösa. Där kan man läsa om människor som varit arbetslösa i flera decennier. Tänk om det blir så för mig också.

För att fylla dagarna går jag promenader och gör saker som kan spara pengar. Som att laga kläder, sticka, laga mat och baka. Jag har tur som har en man som jobbar och att vi är två i hushållet. Annars hade jag nog varit ännu mer orolig för framtiden.”

Berättat för Tora Villanueva Gran