Daniel Andersson: ”Kollegorna i SD:s trollfabrik var genuint trevliga”

Nyutexaminerade journalisten Daniel Andersson trillade genom en praktikplats på TV4:s Kalla Fakta in i ett av det senaste decenniernas största politiska avslöjanden.

Han infiltrerade Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning och kunde fånga partiets trollfabrik på film. En hemlig avdelning som via en mängd propagandakonton med dold avsändare och okänd identitet använde sociala medier för att påverka samhällsdebatten.

Vad vi, åtminstone när man talar om andra länder, skulle kalla politiska påverkansoperationer och desinformation. En skandal.

Avslöjandet resulterade i att Jimmie Åkesson via ett Youtubeinslag upprört gick till motattack. Han pekade ut TV4 som del av en vänsterliberal konstellation. Fiender som i samarbete med Magdalena Andersson angripit hans parti.

En hel del pekar på att priset Sverigedemokraterna fick betala för avslöjandet var deras första misslyckade valrörelse. EU-valet gick direkt uselt.

Den unge mannen som dyker upp i hotellfoajén där vi stämt möte ger ett rätt anonymt, närmast naivt, intryck för att vara någon som Sverigedemokraterna för ett år sedan pekade ut med bild som ”lögnare” i en av sina kampanjfilmer.

Vänlig och lugn. En ”vanlig fotbollskille” från västsverige som han själv beskriver sig. Två år senare, mitt i en ny valrörelse, släpps Anderssons bok med just titeln ”Lögnare”.

Varför blev det en bok?
– Det finns så himla mycket opublicerat material som är viktigt för att förstå hur allting hänger ihop där inne. Det är väl över ungefär 30 sekunder vi lägger i programmet på att beskriva hur jag bara magiskt gick med i ett förbund, hängde runt med lite folk, drack öl och plötsligt var inne. Den beskrivningen är ju inte så sann liksom.

Men gick det inte förvånansvärt fort?
– Allt var förvånansvärt. Att varje steg överhuvudtaget gick. För hela uppdraget var att träffa personer kanske en gång i veckan på sin höjd. Gå på de här evenemangen och om någon frågar om man vill ta en öl, då gör man det.

Infiltrerade SD-kopplad studentrörelse

Det var som sagt från början enkelt. Daniel skulle på vissa kvällar och helger infiltrera SD-kopplade studentrörelsen Konservativa Förbundet.

Redaktionen ville undersöka om Sverigedemokraterna använde medlemmarna som rekryter i sin trollverksamhet.

Daniel, som inte ens var fast anställd på TV4, skulle mest umgås och lyssna på skvallret.

Men sedan eskalerade uppdraget. Han sökte anställning på avdelningen där det sades att själva fabriken fanns.

Daniels journalistbakgrund gjorde att han i stället erbjöds jobb på Youtubekanalen Riks. Sverigedemokraterna var förvånansvärt välkomnande.

– Eftersom jag inte riktigt visste vad det var jag letade efter så kunde jag ju inte heller uttrycka exakt vad det var med jobbet på kommunikationsavdelningen som lockade när jag sökte det utan pratade i klyschor och halvmeningar och ändå var de så ”Okej, men visst, vi ger dig en chans då”.

Framgång att inte vara känd för dem

När avslöjandet släpptes av TV4 var det nog många av oss som skriver om de här frågorna som kände att vem fan är det här? Den här lite anonyma Mr. Nobody-personligheten du har, var det något som hjälpte dig?
– Det som var framgångsingredienserna var väl dels att jag inte var en känd person för dem, men också att jag verkligen kunde låtsas att jag tröttnat på journalistiken och inte ville hålla på med den där skiten längre.

”Det finns ju inga jobb.”
– Ja men precis, argument som man faktiskt har, blandade med att det skulle vara någon typ av vänstervriden agenda bakom.

En återkommande del i boken är just anställningsförhållandena som Daniel arbetade under.

Han hade inte fast anställning och sagt nej till ett vikariat på Ekot. Arbetstiderna var minst sagt udda. Frustrationen över arbetsförhållandena märks i boken och har väckt viss kritik.

Sydsvenskans Maria G Francke kallar boken ”gen Z:s watergateavslöjande”. ”Gnällversionen” av Kalla Faktas avslöjande.

Men hur var det att vara infiltratör på frilans?
– Jag var väldigt hård med mina krav hela tiden. Utifrån att det var ett klacksparksprojekt där vi bara testar oss fram. Då måste jag ändå kräva betalt för det jag gör. Men jag kanske borde ha förutsatt att det där var grundläggande saker.

Man får känslan att dina chefer kände ”herregud vi har hittat guld” och fick feber. Alltså att man ville bryta mer och mer och mer när man insåg att man hade funnit ådern.
– Ja men det kan man väl säga. Och jag också. Det som cheferna inte hade var ju pendlingen mellan ”det här är skitstort” till ”det här är skitjobbigt”. De såg ju bara, på gott och ont, att det var skitstort. När vi, i min värld, hade hittat väldigt mycket och behövde vara beredda på att kunna kliva ur när som helst, såg ju de bara, ”men titta hur mycket som finns kvar, och hur bra det har gått.”

”Väldigt många var väldigt trevliga”

Men vad är liksom drivkraften som får en nyutexaminerad journalist att säga ja till att i ett års tid leva under cover hos Sverigedemokraterna?
– Svaret är väl att det inte var det jag sa ja till. Grunduppdraget var ett stort beslut bara det. Om du säger ja till det här så behöver du gå med i partiet, hänga med folk under falska premisser och skådespela lite grann.

– Samtidigt var beslutet ganska självklart ändå. Om det faktiskt var orkestrerat som källorna beskrev det var uppoffringen värd det. Men om jag hade fått hela kontexten, vilket TV4 inte heller hade, då hade jag absolut inte sagt ja till en så stor uppoffring innan man knappt ens har hunnit publicera något själv.

Men rent privat? Trivdes du i ditt nyfunna sällskap?
– Ja men det var ju väldigt många som var väldigt, väldigt trevliga. Och när man bara hänger med folk så är det väldigt lite som handlar om politik och ideologi. När jag var med på nationaldagsfirandet märkte jag väl lite grann att de hade en rasistisk jargong mellan varandra.

– Man snackar om dejter, man snackar om sitt sociala liv och vad man gör och vad man vill. Så det var ganska enkelt att knyta an ändå. Men jag visste ju också att allting från mitt håll var ett skådespel.

Kan du inte berätta lite om människorna som du träffade inne i själva fabriken?
– Det jag slås av är att de är barn av sin tid. De har varit på internet i hela sitt liv. Och det som kanske skiljer min uppväxt från deras var att jag snarare spelade fotboll och ägnade all tid åt det. Alla mina vänner spelade i samma lag, mina fiender var fotbollsspelare från andra lag och mina idoler var fotbollsspelare i Premier League. De levde samma liv på nätet. Deras närmsta vänner och idoler var personer där. De har ju verkligen nått sin dröm på ett sätt.

Daniel jämför det med om han själv erbjudits ett proffskontrakt.

– När de går från sitt jobb där de jobbar med sociala medier så går de hem och spelar tv-spel eller gör memes på fritiden. Jag gör något helt annat. Därför hade vi kanske, snarare av den anledningen än av ideologisk skillnad, ändå inte hängt utanför jobbet.

Din chef, SD:s kommunikationschef Joakim Wallerstein, framstår i avslöjandet som den ondaste killen i en rollspelsförening. Han skulle inte vara coolast i något annat rum. Men i just det här så är han verkligen kungen.
– Ja, det skulle jag kunna skriva under på. Folk som han har jobbat med tidigare i reklambranschen pratar om honom som väldigt begåvad men också lite tillbakadragen. Kanske var det också därför han sökte sig bort. Han är ju en person som vet vad han vill och vet vad han tycker. Och då vill man kanske hellre leda någonting och stå längst fram än att bara vara en i mängden. Där han får styra hela komplexet med järnhand.

SD delar lokaler med Riks

Sverigedemokraternas kommunikationsavdelning delar lokaler med den påstått avknoppade och självständiga Youtubekanlen Riks. Men insynen på Youtubekanalen var inte tillräcklig för att kunna avslöja den faktiska verksamheten.

När Daniel Andersson bad Riks ägare och vd, Jacob Hagnell, om att få byta arbetsplats dök Wallerstein upp igen och han kunde flyttas ganska omgående.

Både när jag såg ”Kalla fakta” och när jag läste boken så var det rätt oklart för mig vad hur gränserna mellan Riks och kommunikationsavdelningen egentligen ser ut.
– Ja, man hade velat vara en fluga på väggen på deras möten. Det enda vi vet är att Jacob och Joakim mer eller mindre dagligen hade timslånga möten. Teoretiskt sett kanske de bara snackar skit, för att de har varit kollegor under lång tid. Mer troligt är att de pratar strategi.

– På kommunikationsavdelningen hörde man ju också på morgonmöten att ”det här är en grej som Riks kanske borde göra.” Och då gjorde de ju också det, samma dag eller nästa.

Efter avslöjandet har gränsdragningen närmast försvunnit även offentligt. Riks hymlar i dag inte längre lika mycket med att de representerar ett renodlat Sverigedemokratiskt perspektiv.

– De har ju också suddat ut gränserna till andra typer av opinionsbildare som Roger Sahlström, Christian Petersson, Nick Alinia, Insikt24 och Samnytt. De insatta visste ju redan innan att de hör samman. Men de tycker nog inte att det spelar så stor roll om man ser det som ett sammankopplat nätverk eller om man uppfattar det som fristående delar längre.

”De skiter i vilket nu”

Att dölja kopplingarna var tidigare en del av pusslet kommunikationsavdelningen försökte lägga, säger Andersson.

– Det upptog ju väldigt mycket tid och energi då. Jag har ändå en bild av att de lite skiter i vilket nu. Kanske är det en förlängning av Joakim Wallersteins strategi som är att ”folk kommer inte uppmärksamma oss för att vi gör bra saker, utan de kommer uppmärksamma oss när de tycker att vi gör dåliga saker.” Så därför gör de medvetet misstag.

– Jag tror att han lite grann känner att: ”Okej, men om etablissemanget tycker att det här är så kontroversiellt, då kan vi bara puttra på med det.” För då kommer de uppmärksamma det och ”då vet de som är på vår sida i kulturkriget var de ska få sina nyheter ifrån.”

Tycker du att Riks har förändrats efter er granskning?
– Allt eftersom SD släpps in i värmen mer och mer så gör ju även Riks det. Jacob Hagnells dröm är skapa ett Fox News i Sverige. Han vill vara nyskapande. Det tror jag ändå på. Men han är fullständigt likgiltig inför att ett parti står bakom.

Hade han ens kunnat göra det här om han inte hade haft resurserna från Sverigedemokraterna i ryggen?
– Det tror jag absolut inte. Även deras alternativa intäktskällor är ju till stor del Sverigedemokratiska. Som att Hagnell håller i medieträningar för lokala SD-förbund. Det är ju också partiet som betalar, så det är liksom bara samma pengar som går runt. Behöver han mer pengar för någonting som partiet eller Wallerstein tycker är relevant och viktigt så får han nog det.

Hur stora är de egentligen?
– Jag tror att det är så stort det kan bli bland de redan frälsta. Och att det är därför de gör försök att vidga sig lite grann. Att de vill Kvartalifiera och till exempel bjuda in personer med andra åsikter som kan dela dem i andra plattformar.

Blev en uppskattad kollega

Väl inne på kommunikationsavdelningen blev Daniel en uppskattad kollega. Han kom nära sina medarbetare Alex och Linus. Två grabbar i gamerstolar som producerade content åt partiet.

Men vad gjorde ni egentligen i själva trollfabriken?
– Jag är ganska övertygad om att jag bara har skrapat på ytan egentligen. Men många har ju ett huvudsakligt annat uppdrag. Till exempel om man ska göra någon videoproduktion, då är det Linus som klipper den. Men det gör de ju inte så ofta. Så all annan tid lägger han på de här trollkontorna.

Det fanns stora mappar på servrar med klipp från högt och lågt. Svenska nyheter, någon socialist som gjort en tungvrickare och sagt fel eller mot sig själv. Så fort man såg något så klipptes det ut och tankades upp på servern.

– Och sen, när man har tid över, så sitter man och pumpar ut det. De tar en video och låter AI texta den, sen skjutsas den ut den på det konto som de tycker är mest passande.

Det fanns en anything goes-inställning på avdelningen. Det mesta som dök upp på möten genomfördes direkt. Om någon kom på en bra idé, då körde man på den. Om någon kom på en dålig idé, då testade man den också.

– Vissa av de konton som vi kunnat bevisa tillhör dem har ju inte publicerat så mycket. Och då är det väl mest sannolikt att det var en halvdålig idé som man ändå nappade på. Typ ”Veckans utvisningar” hette ett konto som hade släppt kanske två inlägg. Och hade ett väldigt lågt antal följare. Men man hör ju på namnet att det är någon som bara har fått en idé och så har Joakim Wallerstein sagt att han vill testa.

– Troligtvis sitter också andra personer där ute som gör det här delvis i eget namn, men betalt av partiet. Det viktigaste är inte vad folk gör utan att det görs. Att sätta tonen för debatten.

Hög självgodhet kring vad man gjorde

Men det verkar också finnas en ganska hög självgodhet i den här gruppen kring vad man gjorde. En sorts yrkesstolthet.

Men materialet de jobbar med, memes, är ju så undermåligt och fantasilöst. Stulna skärmdumpar, bilder och videos. Dåliga översättningar. Ett överflöd av usla skämt.

Vad är det egentligen som ger ett nättroll arbetsglädje och värde? Är det bara genomslag?

– Knappt ens det egentligen. Det som Linus och Alex drivs av är ju att en meme fick hundra tusen tittningar. Annars hade det kanske inte varit kul att jobba med det. Men från Joakim Wallersteins och partiets sida så är det helt ovidkommande. Det som är ett mantra. Kvantitet före kvalitet.

TV4:s avslöjande föregicks av ett reportage av tidningen Dagens ETC redan 2022 där man kunde visa på hur Sverigedemokraterna med hjälp av betalda nätkrigare kunde piska upp drev.

– Dagens ETC:s avslöjande är egentligen bättre i det att de verkligen kan visa på en operation. Att när socialtjänsten gör en broschyr med om barngifte, då kan man verkligen se hur maskineriet går igång. Och det viktiga är ju inte ”hur angriper vi det här på bästa sätt?” Utan det är ”nu släpper alla det de håller på med, nu pumpar vi ut x antal grejer om det här.”

Vanligt folk luras att det finns en störtflod av raseri

På så vis luras vanligt folk, journalister och opinionsbildare att det finns en störtflod av raseri på nätet i frågan. Man dränker debatten.

Och hur är det med AI-botar? Jag menar, hur många trollkonton kan en människa ha egentligen?
– Jag är ganska övertygad om att SD har testat allt. Jag tror att man har testat att köpa bottar, att man har testat att AI-generera konton.

– Och samma sak där, funkar det så fortsätter man, funkar det inte då skiter man i det eller lägger det på is. Men det vi kunde se var inte AI-genererade botfarmar som förstärkte budskapen, utan vi var väl lite högre upp i hierarkin, kan man säga. I bitarna som Joakim Wallerstein känner att han fortfarande behövde hålla klorna i. Det andra har nog lite grann släppts ut på utflykt.

Var det Wallerstein som såg när de här trenderna uppstod kring ett ämne?
– Det han har varit väldigt framgångsrik i är att han har anställt unga personer. Dels så gör det ju dem formbara, vilket han vill ha. Men det gör ju också att de på riktigt lever sitt liv på nätet och är bland de första som snappar upp trenderna. Människor som faktiskt har örat mot marken utan att de kanske egentligen vet om det själva.

Talangfulla människor som kanske inte är helt anställningsbara någon annanstans?
– Ja men, kanske snarare att de är duktiga på det de gör och att de inte hade trivts på ett vanligt jobb.

Jag märker lite att du fortfarande har någon sort solidaritet kvar med dina gamla arbetskamrater.
– Kanske det. (skratt)

Det verkar ha varit psykiskt tufft för dig att leva det där dubbellivet.
– Det som var psykiskt påfrestande var egentligen inte att hänga med dem. Utan det var ju att det höll på så länge. Att jag fick lägga så otroligt mycket tid åt den här lögnen. Till slut var ju även debriefingsamtalen ett onödigt ont. Varje dag efter att jag redan har jobbat åtta timmar plus färdvägen till jobbet och färdvägen från jobbet som gör det till typ tio timmar. Då skulle jag sätta mig och ladda över material. Så det var framför allt det som var psykiskt påfrestande.

– De jag jobbade med var faktiskt var genuint trevliga människor som tycker att det här är en smart politisk strategi och att de har ett jättekul jobb. Att vi ändå namnpublicerade dem är ju för att de också gav uttryck för att de vet att de har otroligt mycket makt. Den som jag kanske inte känner supermycket lojalitet till är väl i så fall Joakim Wallerstein. Han var och är inte en bra chef.

Så hellre Kalla Fakta-redaktionen än kommunikationsavdelningen på SD ändå?
– Ja, det kan man absolut säga.

Men vilka kändes det tuffast att ljuga för?
– Gentemot dem jag jobbade med och absolut jobbigast gentemot Linus. Jag lyckades ju ducka att behöva trolla själv. Men om han ville ha någon kul grafik eller bolla en video, då gick han över till mig. Om jag funderade på någonting, då gick jag över till honom. Så vi jobbade ju väldigt nära och så plötsligt: ”Jag ljugit för dig hela tiden.”

Fick det konsekvenser för dem efteråt?
– De tar allt som ett skämt, även i verkliga livet. Det är väl härligt på något sätt. Men det verkar som att de bara tycker att det här är uppriktigt löjligt.

Tror du Joakim Wallerstein i efterhand upplever att han har vunnit eller förlorat på det som hände?
– Jag tror att det finns två svar faktiskt. Den stora ambitionen har ju varit att ingen ska kunna ”connect the dots”. Nu gjorde vi det. Jag är ganska övertygad om att Wallerstein känner besvikelse över att han till slut har blivit påkommen. Men han skulle nog inte svara så. Och han tror nog inte heller att han känner så.

– Inför sig själv tänker han nog att det här var bara bra. En framgång bland alla andra.