Inte ens den som överlever en terrorattack kan räkna med sjukförsäkringen

I Sverige kan den som gör sin plikt kräva sin rätt.

Eller?

I samband med årsdagen av terrordådet på Drottninggatan publicerade Aftonbladet en debattartikel författad av en kvinna som heter Saga Berlin. Hon är en av dem som för nio år sedan blev påkörda av lastbilen under dess vansinnesfärd.

Kafkaliknande process

Sagas skador är permanenta. Hennes arbetsförmåga är kraftigt nedsatt och nästan ett decennium senare lider hon fortfarande av dem.

Men det är inte bara skadorna som plågar henne.

Trots att många år har gått fortsätter hennes kamp mot systemet. Terroröverlevare är ett relativt nytt fenomen, och att jämställas med andra trafikskadade har inneburit krångel med att få rätt hjälp och rätt stöd.

Saga Berlin beskriver en kafkaliknande process där hon varken får den hjälp hon har rätt till eller den ro som krävs för att på allvar försöka landa och återhämta sig. Trots att hon inte klarar att arbeta mer än 50 procent, och trots att hon har fått rätt i förvaltningsrätten, nekas Saga ersättning.

I stället för stöd, hjälp och traumabehandling lämnas hon ensam att navigera i ett stelbent system där hon som terroröverlevare har hamnat i kläm.

Inbyggt systemfel

Så har det inte alltid varit. Men så krasst är systemet i dag. Den som inte kan visa att han eller hon är på väg tillbaka till arbetet inom överskådlig tid prövas i stället mot hela arbetsmarknaden. Det finns inget stöd i väntan på återgång i arbete.

Och trots att avslagen hos Försäkringskassan ökar är kraven på den som inte orkar arbeta fortsatt höga. Det räcker inte längre att en läkare intygar att du inte klarar att arbeta. Du kan alltså ändå bli utan samhällets stöd.

Men det är för många i Sverige som inte jobbar. Trots att de flesta verkar rörande överens om att det är dåligt för både den enskildes ekonomi och för samhället i stort så diskuteras frågan rätt lite.

För den som vill finns alternativ, säger arbetsmarknadsministern. Vi måste bryta bidragsberoendet, säger socialförsäkringsministern. Den som kan jobba ska jobba och många arbetar för lite, säger statsministern.

Alla är överens om arbetslinjen

Det låter ju rätt och riktigt. Man ska ju jobba och göra rätt för sig. Bidrag ska vara ett tillfälligt stöd i jakt på ny sysselsättning. Så tycker ju alla, egentligen.

När den sittande regeringen lyfter frågan gör den det utifrån misstanke och misskötsel. Om att bryta bidragsberoende, bidragstak och eget ansvar. Nästa steg blir det som har kommit att kallas bidragspolis.

Sedan Ulf Kristerssons gäng tog över har regler skärpts och de har infört det brett kritiserade bidragstaket. Eget ansvar väger tyngre än politiska insatser, har människor i behov av stöd fått höra. Och det märks så klart även i praktiken.

Men så dyker de upp, de svåra fallen. De där som får en att stanna upp och som ger en svartvit fråga nyanser. Som Saga Berlin, en av dem som överlevde terrordådet på Drottninggatan i Stockholm.

Saga kan ju inte jobba som förr, men med dagens system verkar det näst intill omöjligt att bevisa det. I den officiella statistiken förvandlas hon till en av alla dem som alltså inte gör det hon ska.

Inte lätt att gå på bidrag

Och trots att många i dag inte verkar vilja låtsas om det handlar politik ju till syvende och sist om människor och människors liv. I bästa fall låter politiken människor och deras öden ta plats i det politiska samtalet.

I stället hamnar fokus i frågor som rör socialförsäkringar på eget ansvar och alla blir orättvist hopbuntade till en olönsam massa.

Men hur mycket vi än snackar om system och generella termer hjälper det inte att säga saker som ”Klipp dig och skaffa dig ett jobb”. Alla fall är olika och människor i Sverige har rättigheter bortom skyldigheterna.

Om Saga Berlins livssituation visar oss något som våra ministrar inte verkar vilja låtsas om, så är det att det inte är lätt eller bekvämt att gå på bidrag, att människors liv inte är svartvita och att alla som stöter på problem inte är hopplösa latmaskar.