Vad har Amanda Romare gjort Expressens Jens Liljestrand för ont?

Parallellt med att Donald Trump gick ut med att han ville spränga bort hela civilisationer gick Expressens Jens Liljestrand stenhårt till attack mot det som är viktigt på riktigt: alltså ”den publika dagboken”.

”Ingen bryr sig om era liv”, påstod kolumnisten.

Vi som avskyr ordet ”jag” i textform nickar med. En ledarskribent lyckades för några månader sedan pressa in 54 ”jag” i en samtidskommentar på 4000 tecken.

Det kan tolkas som både stilistiskt undermåligt och en smula självupptaget men är först och främst ett jävla otyg.

Gott så , alltså. Kudos Jens. I samband med Aase Bergs dagbok ”Jag är aldrig hemma” stod genren redan vid sitt slut. Böckerna handlade i mångt och mycket om samma lilla kulturelitkluster på Södermalm.

De rörde sig sömlust ut och in ur varandras böcker. Deras barn hade börjat skriva dagböcker om varandra så fort de tagit studenten från Södra Latin. Upplevelsen var fullständigt klaustrofobisk.

Men anledningen till det här utspelet tycks först och främst vara att Liljestrand inte längre blir provocerad av att se sitt eget namn i andras böcker.

Han själv skulle minsann hellre hålla på med hemslöjd än något än slösa bort sin talang på att ”skildra något så sinnessjukt” som sitt eget liv i bokform.

Evig slagpåse

Liljestrand har positionerat sig som den eviga slagpåsen på kultursidornas babianberg.

Likt en disträ Tjuren Ferdinand-Matador vädjar hans texter till sådana som mig att avfyra kulturdebattskanonen. Målet är vidöppet. Skrevet blottat. Skjut då! Debattera om mig.

Och om du nämner Jens Liljestrand i ditt verk – då kan du också ge dig fan på att han kommer berätta om det offentligt i en större tidning. En enkel annonsplats.

Ett symbiotförhållande som går åt båda håll. För på så vis har han sett till att hålla sig relevant.

Här anar man alltså ett uppenbart trollbete. En fälla. Men kombinationen Jens Liljestrand och möjligheten till ännu en helt meningslös debatt om autofiktion är som kattmynta för varje Lundagårdare och litteraturvetare där ute.

Det tog knappt ett dygn innan kritikern Mikaela Blomqvist klev i björngropen. I GP frågade hon sig varför alla författare skriver om Jens Liljestrand.

Och nu hoppar alltså även undertecknad upp på den här trötta gamla hästen.

Gick genom isen

Påståendet att just Jens hellre skulle ägna sin tid åt måleri och korkfigurer än att skalda om sitt liv är ett underbart litet ragebait-hantverk.

En besiktning av vår ödmjuke skribents krönikeskörd i Expressen kultur ger nämligen att han kanske inte författat någon autiofiktion senaste året; Däremot har Liljestrand skrivit om hur han inte såg straffarna mot Rumänien 1994, att han en gång för att få dejta en vänstertjej röstat på Folkpartiet, att han skäms över sitt Twitteberoende, om en surfer dude han träffade i Kaliforniens öken 1998 samt att han så snabbt som möjligt vill skaffa kärnvapen.

Detta bara under 2026 års första kvartal. Vi måste avgränsa oss, så jag tänker inte ta upp vare sig hans sterilisering, att han gått charmkurs, hur han förkunnat sin nya frisyr dagar före bokmässan eller hans röda Toyota.

När dagboksvägraren i februari gick genom isen under en långfärdsskridskotur med en kompis gjorde han vad alla rimliga kulturmän gjort i samma situation.

Essän om upplevelsen publicerades bara dagar senare i landets näst största kvällstidning. Endast amatörer nedtecknar sitt liv i futtig bokform.

Ett CV över Jens Liljestrands namn i tryck

Hela texten som påstår sig förkasta ego-litteratur är såklart mest ett CV över när just Jens Liljestrands namn nämnts i bokform.

Ulf Lundells alter ego i ”Visenterna” har uttalat hot. Aftonbladets Jack Hildén har eventuellt kallat honom ”fitta” i sin kokainbok. Och på tal om sagda könsorgans debattpotential nämner poeten Aase Berg möjligen kolumnisten med inte helt positiva ordalag i sin senaste dagbok.

Genren för ”dessa slappa, osmälta livstexter” är inte helt uppenbar. Allt ska med. Effekten blir ett självupptaget Kalle Anka-slagsmål till text där huvudena som sticker ut ur dammolnet består av allt från Maja Lundgrens hypersensitiva vittnesmålslitteratur, Hanif Balis och Jan Emanuels spökskrivna självbiografier till Åsa Linderborgs, Ulf Lundells och Lars Noréns dagböcker.

Enda gemensamma nämnare: Möjligen Jens Liljestrand.

Men vad har i så fall stackars Malmöförfattaren Amanda Romares autofiktiva succéroman ”Judas” gjort för ont? Intryckt som den är bredvid några kulturkillars mailkorrespondens i bokform – där de någon gång nämner Jens.

”Nog nu”, gormar Liljestrand så att ingen ska kunna undgå vetskapen om att han inte rörs i ryggen av alla omnämnanden.

Svart bälte i förstapersonsperspektiv

Som simpel amatör i spalterna imponeras man förstås när en tjomme med svart bälte i att processa världen genom ett förstapersonsperspektiv flexar. Det är alltid kul att se hur proffsen jobbar.

Men vill han se ett slut på självbiografier, offentliga dagböcker, kass litteratur med verklighetsanspråk, nyckelromaner eller rätt och slätt textmassa om Jens Liljestrand? Där blir det diffust.

Det sistnämnda tycks dock inte vara fallet hur mättad marknaden än blivit.

Mig veterligen har jag-formens alfahane inte producerat en enda väggbonad med motivet ”Stor kuk är klen tröst i fattigt hem” eller ens en liten tändstickstavla föreställande Hammershus ruin på Bornholm i stället för alla dessa spaltmeter om sig själv.

Och om han hade gjort det, då hade vi givetvis redan läst om det i Expressen.