Love is Blind bevisar att heterosexuella inte borde få gifta sig

Alla verkar göra det. Män, kvinnor och ickebinära, överklass och arbetarklass, SD-troll och vänsterblivna, borgare och hippies.

De enda som (vanligtvis) exkluderas är barn, och i vissa länder homosexuella.

Jag pratar om att gifta sig.

Men varför gör ni det? frågar jag vänner och bekanta. När ni känner till skilsmässostatistiken?

Vuxit upp i de rykande ruinerna från era föräldrars havererade relationer, kanske till och med har ett eget kraschat äktenskap på CV:t?

Hur kan ni fortfarande tro på denna minisekt, som alltför ofta isolerar människor från vänskaper och samhällsengagemang?

Dess solkiga historia av kvinnoförtryck orkar jag inte ens beröra, det är bara för mycket. Dessutom räcker det att studera nutiden för att nackhåren ska resa sig i ren skräck.

Drömmar om livslång kärlek

Era varsamt planterade frön, innehållande romantiska drömmar om livslång kärlek.

Följt av förvridna ansikten när plantan visar sig bära bittra frukter i form av otrohetsaffärer, ensamhet och krossade hjärtan.

Om era personliga erfarenheter inte räcker som avskräckande exempel, har ni även varnats av kulturen; Ingemar Bergmans ”Scener ur ett äktenskap”, Richard Yates ”Revolutionary Road”, Baumbachs ”Marriage story”. Och brrr, Gun Britt Sundströms ”Maken” eller ”Det är något som inte stämmer” av Martina Haag.

Listan på både fiktiva och verkliga mardrömsrelationer kan göras hur lång som helst. Vad är det för sinnessjukt Guds-komplex som förleder er att tro, att ni ska lyckas bättre?

Äktenskapet förlorad helighet

Det tydligaste beviset på att äktenskapet förlorat all påstådd helighet visas just nu på Netflix, i form av realitysåpan Love is Blind.

Programmet kallas underhållning men drar allt oftare åt skräckgenren – till publikens förskrämda glädje.

Girigt mumsar vi i oss Daniels stressinducerande gaslighting av fästmön Johanna eller Angelikas plötsliga dumpning av Aron på samma sätt som daggmaskar tuggar, spyr och skiter jord någonstans i jordens mest kompakta mörker.

Vi kan väl konstatera att mycket hänt inom dejting-tv sedan 90-talets fnissiga Vem tar Vem och Tur i Kärlek?

Det vi bevittnar i dag framstår snarare som ett verklighetens Hunger Games, där kärlekstörstande gladiatorer en efter en får hjärtat utslitet enligt slasherfilmens skoningslösa nedräkning.

Våra sympatier och hårda fördömanden ekar inte mellan väggarna på Colosseum, men väl på sociala medier: Narcissist! Lågbegåvad! Omogen bitch!

Jag säger inte att vi har fel i våra utlåtanden, men känns det inte lite väl… vällustigt?

Tystnad för de som har äktenskap som sakralt förbud

Lite förvånad är jag över tystnaden från alla som vill öronmärka äktenskapet som ett sakralt förbund, instiftat av Gud själv?

När homosexuella varit fräcka nog att kräva samma rättigheter som heteros gällande äktenskapet har protesterna varit högljudda.

Bibeln säger nej! Äktenskapet är HELIGT!!!!! Men när det görs en game show av skiten, där man cyniskt utnyttjar giftermålets tyngd för att nå genom mediebruset, hörs inga invändningar.

Själv tror jag, att om vi vill återinföra någon form av helighet i äktenskapet står vårt enda hopp till just HBTQI-communityt.

Till skillnad från heteros har man tvingats kriga för att få gifta sig, vilket kanske ger det hela större tyngd.

Att det verkligen betyder något. Jag vet inte om de kommer lyckas bättre med allt som kommer efter vigseln, bara att heteros haft sin chans. Och att man sumpat det, på oräkneliga mörka sätt.

Det är helt enkelt dags att lämna arenan.