Spräng pensionsgruppen – folket borde få rösta om höjda pensioner

Många svenska pensionärer får klara sig på mindre än hälften av sin tidigare lön efter arbetslivet.

Sverige har samtidigt den högsta andelen fattiga pensionärer i Norden och fler än genomsnittet i EU.

För många spelar det dessutom nästan ingen roll för pensionen att man arbetat ett helt liv. Man får ut skamlöst lite ändå.

En person född 1937 fick i snitt 16 800 kronor i pensionsinkomst, motsvarande 68 procent av slutlönen.

Den som är född 1955 får 17 800 kronor – trots betydligt högre löner. Det innebär att pensionens andel har rasat till 49 procent.

De flesta politikers favoritsvar på utmaningarna för pensionssystemet har varit att vi ska jobba längre.

Unga oroar sig

För den undersköterska, byggnadsarbetare eller industrilackerare som sliter ut sig på jobbet och som kanske inte ens kan arbeta fram till dagens pensionsålder är det förstås ett hån.

Ur det perspektivet är det inte konstigt att folk oroar sig för vad de ska leva på när de slutat jobba. Till och med unga människor tänker på pensionen med skräck.

Det ska inte vara så här och det behöver inte vara så här.

I går presenterade LO ett reformpaket för bättre och rättvisare pensioner.

Att det innehåller krav på höjda pensioner är förstås ingen överraskning, men att förslaget utgår från hur arbetslivet faktiskt ser ut är mer överraskande.

Det är ju inte ofta som klass, hälsa, arbetsvillkor och arbetsmiljö får ta plats när vi diskuterar de här frågorna.

Och ändå är det sådant som avgör livet på jobbet och efter jobbet.

LO vill att den inkomstgrundade pensionen efter ett långt arbetsliv ska motsvara 62 procent av lönen. För att nå dit behöver avgiften till systemet höjas med minst 2–3 procentenheter.

Dessutom vill man att bakomliggande inkomst ska ligga till grund för pensionen vid sjukdom och arbetslöshet.

Det är ett rimligt och nödvändigt krav. Den som blir sjuk eller arbetslös ska inte också straffas med fattigdom som pensionär.

3 000 extra i pension

Ett av rapportens mest tilltalande förslag är annars det man kallar arbetslivstillägg.

LO vill att antalet arbetade år ska få större betydelse för pensionens storlek, också för dem som haft låga löner eller tvingats arbeta deltid.

Den som arbetat i 40 år ska kvalificera sig för ett fullt tillägg.

Därmed skulle en moralisk princip som nästan gått förlorad i svensk politik återupprättas: att ett långt arbetsliv ska synas i pensionskuvertet även för vanligt folk.

För en barnskötare född 1961 som arbetat deltid sedan hon var 19 år och går i pension som 67-åring skulle LO:s förslag innebära ytterligare 3 000 kronor i pension.

För en jämnårig brevbärare som jobbat lika länge men som går i pension när hon fyller 65 år blir det ytterligare 4 600 kronor i pensionskuvertet.

En no-brainer, eller hur? Ja. Det borde införas i morgon.

Lyckas de övertyga S?

Ändå kommer det sannolikt inte att bli verklighet, helt oavsett om LO lyckas övertyga Socialdemokraterna om det här förslaget eller inte.

Varför?

På grund av pensionsgruppen, det parlamentariska väktarråd som ska desarmera alla politiska konflikter om pensionerna.

För att göra förändringar på pensionsområdet krävs i praktiken total enighet.

Det betyder att högern har vetorätt över pensionerna. Och högern har under tre decennier visat exakt noll intresse för att stoppa in mer pengar i systemet och ge arbetare bättre pensioner.

Låt folkviljan ta ställning

Att samtliga högerpartier i riksdagen skulle enas om höjd pensionsavgift är lika otänkbart som att Jimmie Åkesson skulle höja skatten för höginkomsttagare.

Alltså återstår bara den demokratiska vägen.

Om pensionsgruppen fortsätter att blockera höjda avgifter och rättvisare pensioner måste frågan ut ur de slutna rummen och in i valrörelsen.

Spräng pensionsgruppen.

Låt väljarna ta ställning vid valurnorna.

Är det rimligt att ett pensionssystem som producerar fattigdom ska skyddas från vanlig politik?