Äntligen ett löfte Ulf Kristersson kommer att hålla

Det blev ingen kram men onsdagens pressträff med Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson var i allt väsentligt en omfamning mellan två partier som för bara två mandatperioder sedan såg varandra som huvudmotståndare.

M-ledaren lovar att SD-ledaren ska få bli minister i hans regering och man får väl anta att SD-ledaren har lovat M-ledaren det samma.

Ingen kan bli förvånad. Alla har sett det komma.

Moderaterna har sedan länge bestämt att att de är helt obekymrade inför allt som gjorde SD anstötliga förr.

Statsminister Kristersson har hyllat SD:s historiska invandringspolitik. Finansminister Elisabeth Svantesson har bett om ursäkt för att hon kallat SD rasister och menar att hon, innerst inne, aldrig ens tyckt att SD var rasister.

SD obekymrade inför M:s klasspolitik

Och, precis som Rasmus Landström noterar i Flamman så har SD sedan länge bestämt att de är helt obekymrade inför M:s klasspolitik.

Redan innan Tidölaget vann valet hade SD börjat låta som Carl Bildt: Skatterna ska sänkas, utländskt riskkapital gör susen i svensk välfärd.

Och under den här mandatperioden har man svikit löften om att förstärka a-kassan och göra tandvården billigare för alla.

Hur ska man kunna ta de här människorna på allvar?

Hur ska man kunna ta de här människorna på allvar?

Tja, för överheten har det alltid varit viktigast att krympa välfärdsstaten och göra arbetskraften billigare.

Attackerna mot invandrare är just nu det perfekta verktyget. En mutation mellan SD och M är liksom helt logisk.

I världen utanför Sverige anas den värsta energikrisen någonsin. Det minskande utbudet av konstgödsel och en mängd petrokemiska produkter riskerar knocka jordbruk och industri.

På horisonten anas både matkris och flyktingkris.

Hur vill denna högermutant regera Sverige?

Hur vill då denna högermutant regera Sverige i en sådan värld? Vad är det för land de vill styra?

Ett land där reallönerna för samhällsbärarna har sjunkit och klyftorna vuxit.

Ett land där skatterna ska sänkas för de rikaste.

Ett land där skola, vård och omsorg inte fått de resurser som behövs.

Där finansministern i fyra år har låtit en iskall besparingsvåg rulla över svensk välfärd. Där regeringen gjort rejäla försämringar i a-kassan, i sjukförsäkringen – och där man är redo att avskaffa den generella välfärden.

Samtidigt förfaller infrastrukturen. Att malmtågen inte går kostar Sverige 100 miljoner kronor. Om dagen.

Ett av världens absolut rikaste länder förhåller sig till invånarna och samhällsproblemen som om Sverige behöver en nyliberal chockbehandling från 1980-talets Latinamerika.

Kring detta spinner högerns partier en väv av samförstånd och vill få oss att tro att den stora konflikten i vår tid handlar om slöjor och pronomen. Själva ägnar de sig åt det de alltid gjort: att flytta makt och pengar uppåt.

Och det var ändå det viktigaste löftet i dag:

Äntligen ett löfte som Ulf Kristersson kommer att hålla!