Julia Thelin: Jag drogs med imposter syndrome i flera år

Man får säga att Julia Thelin hade osannolikt med flyt efter det att hon spelat in sin debutkortfilm som tjugofemåring.

”Push it”, som den heter, antogs till Cannesfestivalen – filmvärldens mest prestigefyllda – för dess officiella tävling, ett resultat av att en praktikant på produktionsbolaget Grand Slam skickat in en ansökan just the hell of it.

Julia Thelin, som dessförinnan hade pluggat film och manusskrivande på några folkhögskolor, säger att hon knappt visste ”vad festivalen var för ställe”, den typen av förkunskaper hade hon inte.

Det är hon mycket tacksam för i efterhand.

– Det var min räddning, tror jag. För jag såg på många andra hur nervösa de andra tävlande var. Men jag hade tur som kunde vara där i tio dagar och bara vara: Tjoho! Här finns champagne! Nu kör vi!

Festivaldeltagandet kom däremot med en baksmälla. Plötsligt började folk i branschen att betrakta henne som ett framtidsnamn, som en riktig regissör.

Hur var det möjligt?

– Det var ju mycket att leva upp till. För jag var ju fortfarande jätteny. Så jag drogs med imposter syndrome i flera år. Och den här filmen blev ett sätt att bearbeta den upplevelsen.

”Mecenaten” premiär förra veckan

Filmen i fråga är ”Mecenaten”, som hade premiär förra veckan. Hennes första långfilm.

Den handlar om en ung kvinna som förför två konststudenter genom att utge sig för att vara en förmögen gallerist verksam i New York.

Den i filmen namnlösa kvinnan, spelad av Carla Sehn, jobbar i själva verket som städare, men sitter på nycklarna till sin arbetsgivares luxuösa bostad, och under några dygn lånar hon sin chefs identitet för att iscensätta triangeldramat.

Det slutar inte i dur.

– Filmen är också lite en vidareutveckling av vissa karaktärsdrag som jag jobbade med i min film ”Sorry not sorry”. Den handlar om en tjej som är lite wild and crazy som efter en fest går runt ensam i naturen och stöter på ett killgäng.

Publiken orolig för huvudpersonen

Julia Thelin säger att vad hon tog med sig från publikreaktionerna var att folk blev oroliga för huvudpersonen, de antog att hon skulle blir nedslagen eller våldtagen.

Det var intressant att det fanns sådana förutfattade meningar om hur intrigen skulle fortlöpa.

– Det ville jag fortsätta använda mig av i ”Mecenaten”. Man får ju lätt för sig att kvinnan är den utsatta när de åker ut till det där huset, även fast hon hela tiden är boven ju i dramat. Jag tyckte att det var spännande att använda mig så mycket som möjligt av publikens förväntningar, för då kan man också för då kan man också leka med vad det är som händer sedan i filmen.

Frågan om hierarkier – vem som verkligen har makten och sättet på vilket maktordningar skiftar – är den röda tråd som löper genom Julia Thelins produktion, från debuten till ”Mecenaten”.

Filmen utspelar sig i konstvärlden

Att hon valde att förlägga den senare filmen i konstvärlden handlade i mångt och mycket om att hierarkierna där är så otroligt tydliga.

Tack vare filmen kunde hon närma sig och undersöka konstsfären, vilken hon annars bara hade en koppling till via vänner och bekanta.

– När vi gick på utställningar kunde jag känna att jag inte fattade grejen? Jag fattar inte vad som är så intressant med det här järnröret som du har smitt till? Och alla går runt och är så: ”Wow, vilket häftigt verk.” Och jag vågade inte säga: ”Jag fattar inte riktigt? Vad är det som är så spännande med det här?”

Det ju lätt att vara ett UFO i de sammanhangen. Frågar man vad som är grejen med järnröret blir man direkt en korkad person.
– Exakt. Men det har också något att göra med något djupt konstnärligt: att det inte går att sätta ord på allting. Och så måste det ju få vara. Men då hamnar man ännu mer i att man utlämnas till vissa hierarkier. Om en person med makt väljer att lyfta fram dig och dina verk ur mängden blir du automatiskt viktigare och intressantare än alla andra.

Klassdimension i filmen

I filmen finns det ju en klassdimension kring det här också. Kvinnan sexualiseras i viss mån i kraft av sin klasstillhörighet. Och genom att locka dem med att kanske ställa ut deras konst lyckas hon få dem dit hon vill.
– Laddningen är beroende av att det finns ett slags rörlighet – att ni befinner er på den här klasspositionen och ni kan också röra er hit. Just möjligheten att man kan förflytta sig. Så det är en transaktionell relation.

Vad har du själv för relation till makthierarkier och auktoriteter?
– Om jag älskar att slicka röv?

Min känsla är att du kanske inte gör det?
– Jag tror egentligen inte att det funkar så bra att smickra folk för att få det man vill ha. Eller det är i varje fall ingenting jag står ut med. jag orkar inte stå ut med det. Och det är ju fruktansvärt med personer som vill utöva makt över andra. Medvetet eller omedvetet. Eller med självcentrerade personer med lite för stort ego som bara vill prata om sig själva och som inte är så intresserade av andra.

Bollat med frågan om makt sen ungdomen

Julia Thelin säger att hon för sig själv bollat frågan om makt ändå sedan ungdomen.

Vilket i sig dels var ett resultat av hennes feministiska uppvaknande men också av att som barn instinktivt gå på tvärs med vad som förväntades av henne som flicka.

– Min mamma brukar säga: ”Du vill alltid göra det så svårt för dig hela tiden.” Och det tror jag är en sån störning som gör att man hela tiden vill försätta sig i utmanande situationer. Som fyraåring bestämde jag mig till exempel för att jag ville bli chef.

Du ville bli chef som fyraåring?
– Ja.

Själv ville jag bli cowboy.
– I efterhand tänker jag att det var för att jag var en liten tjej, och då ska man inte vilja bli det. Då var lite konstigt att vilja det. Och jag letade nog efter saker som var lite omöjliga eller udda eller fel på det sättet. Det är min sport. Men att du ville bli cowboy kanske handlade om att det är den ultimata frihetssymbolen. Jag visste nog inte ens vad en cowboy var.

Handlar om frihet

Julia Thelin säger att makt för henne också handlar om just frihet, eller kanske snarare rörelsefrihet.

Finner man sig maktlös i en situation så är det liktydigt med att inte kunna syssla med det man har lust med. Ett trist livstillstånd.

– Jag är en ganska frihetstörstande person. Så försöker jag hitta mina sätt för att få loss lite makt. Men det handlar inte om att jag vill utöva makt mot någon annan, för det ger en obehagskänsla. Men jag vill ha makten över mig själv så att jag kan göra det jag vill göra.

Det är därför man blir frilansare.
– Exakt. Och vissa dagar som frilansande kulturarbetare känner man sig totalt maktlös. Andra dagar totalt fri.